Förenklingar och svartvita bilder är inte ansvarsfull journalistik

Journalistik kan ta sig olika former, men grundläggande är respekt för fakta och ett kritiskt förhållningssätt. Komplikationen i fråga om klimattemat är att detta förutsätter egna grundkunskaper över en ganska vid skala, både i fråga om naturvetenskap och ett historiskt perspektiv.

En testfråga kunde vara: Hur stor är en lämplig växthuseffekt? Hur många grader Celsius borde denna vara på planeten Jorden? Förvånansvärt få, enligt min erfarenhet, kan ge ett meningsfullt svar.

Av de specifika frågorna i klimatdiskussionen är den viktigaste helt klart den om extremväder. Narrativet är djupt inarbetat att extremväder blivit allt vanligare. Snart sagt varje storm ses som bevis för det.

Men klimatet var inte mindre extremt förr. Snarare mer. Och på grund av väderrelaterade händelser dog förr enormt många fler människor.

Fakta i målet har Anders Bolling redovisat bland annat här och här. Han sammanfattar:

”Den vetenskapliga delen av FN:s klimatpanel IPCC bekräftar i fjolårets rapport att de allra flesta av de extremvädertyper som brukar få rubriker inte har ökat. För två av sammanlagt tretton typer syns en ökning och för ytterligare två syns vissa tecken på en ökning.”

De två som ökat är värmeböljor och extrem nederbörd – de senare har dock ingen koppling till översvämningar, som inte ökat. Fler dör av kyla än värme. Skogsbränderna minskar trendmässigt. Atollerna tillväxer. Öknarna gör det inte, tack vare en pågående förgröning. Och så vidare.

I fråga om väderutvecklingen i Sverige kan intressant statistik inhämtas på SMHI:s hemsida. Till exempel har vindstyrkorna försvagats i Sverige efter millennieskiftet, frånsett delar av Norrland.

Om detta kan många reflektioner om journalistik göras. En elementär sådan är att en nyhet förväntas berätta något nytt. Men hur stor är nyheten om klimathotet? Även om nyheten kryddas med att läget ännu en gång är ännu värre än forskarna tidigare trott.

Trots allvaret i temat får nyheter av den typen till sist ett löjets skimmer över sig. Det är som att lyssna till en predikan i kyrkan – oberoende av hur den inleds, vet man i förväg alltid hur den slutar.

Tydligt är också hur alternativa bilder i klimatfrågan inte bara ses som ointressanta, utan även är oönskade. ”Science is settled” blev en standardfras med Al Gore och hans aktiviteter 2007-2008. Men trots att mer forskning alltså inte borde behövas, har omfattningen av klimatforskningen exploderat under de senaste femton åren.

En annan iakttagelse är att media i sin roll som sanningssägare ser sig styrkta av att kunna hänvisa till ”forskare”. Forskarreferensen används som om den betecknade ett facit. Om forskarna har sagt något, så måste det ju vara sant.

Men säger alla forskare samma sak? Forskning är att testa hypoteser och ifrågasätta annan forskning. Forskarsamhället står heller inte fritt från stridande viljor och revirstrider, och forskningsuppdrag fastställs och finansieras i hög grad inom ramen för politiska projekt.

År 2009 gav Climategateaffären en inblick i positionsspelet och den fula jargongen bland ledande representanter i klimatforskarsamhället. Det fanns gott om ingredienser för skandalartiklar, men den enda högprofilerade journalist i Sverige som, i en ledarkrönika i Dagens Nyheter, satte ner foten var tidningens tidigare chefredaktör Hans Bergström.

Ett annat exempel på ointresse för kritisk granskning gäller IPCC:s rapporter, som med ett berömt citat av John Holdren (Obamas vetenskapliga rådgivare) vilar på ”…på en enorm mängd av noggranna studier publicerade i världens ledande peer reviewade vetenskapliga tidskrifter [—] den mest ingående formella undersökning som någonsin genomförts av ett vetenskapligt ämne”.

I en granskning, initierad av den kanadensiska journalisten Donna Lafromboise, undersöktes varje fotnot i IPCC-rapporten från 2007.

Resultatet var att 5587 av de 18531 fotnoterna gick till källor som inte var peer reviewade: tidnings- och tidskriftsartiklar, opublicerade akademiska arbeten, referat från diskussioner, dokument sammanställda av Greenpeace och WWF, pressreleaser med mera.

Ännu ett exempel kan gälla IPCC:s summary for policymakers, alltså den korta sammanfattning som görs av det omfattande vetenskapliga materialet och alla underrapporter.

I sin omfattande granskning, i bokform The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert, beskriver Donna Lafromboise hur forskarna själva levererar bara en draft till den politiska sammanfattningen. Utkastet processas sedan fram ord för ord i stora möten där politiska representanter och tjänstemän från olika myndigheter utgör majoriteten.

”Skulle de här mötena vara öppna, skulle de flesta behöva följa bara ett av dem för att förlora illusionen om att IPCC är en forskardriven organisation, som producerar vetenskapligt baserade rapporter. Mötena genomförs bakom stängda dörrar. Aktivistorganisationerna får delta som observatörer, medan journalister är portförbjudna” enligt Donna Lafromboise.

Den som vill veta vad som verkligen sägs i IPCC:s vetenskapliga sammanställning gör med andra ord bäst i att undvika sammanfattningen för beslutsfattare.

Att vi har fått ett varmare klimat är ett trivialt faktum. Likaså att människan med stor sannolikhet bidragit till detta. Den intressanta frågan för media handlar inte om det, utan om storleksordningen på förändringarna och de eventuella samband som kan identifieras i den oerhört komplicerade kontext som koncipierar klimatet.

Sammanfattningsvis: Att bygga en klimatberättelse på förenklingar och svartvita bilder är inte saklig och ansvarsfull journalistik. Fördjupning och relevans nås inte med en approach att maximera hotbilderna.

Tar man orden och verkligheten på allvar, accepterar man heller inte bara spel mot ett mål. Argumenten måste få mötas i en ärlig kamp. Vetenskapliga sanningar avgörs inte av tyckanden eller omröstningar.