Företag avstår från att anmäla till PO

Företag vittnar även om att upprättelsen som följer av en eventuell fällning inte står i proportion till den skada företaget ofta lidit, varför vissa företag helt avstår från att anmäla tidningar till PO då risken av ytterligare dålig publicitet värderas högre än nyttan av en eventuell fällning.

Näringslivets medieinstitut (NMI) har genom åren varit i kontakt med många företag som känt maktlöshet inför faktafel och direkta lögner som publicerats i media. NMI kan samtidigt konstatera att Pressombudsmannen (PO) inte kan hitta ett enda fall där ett företag fått rätten till rättelse prövad i Pressens opinionsnämnd (PON). Enligt företagen som anmäler handlar det inte sällan om faktafel i publiceringarna, men enligt PO:s bedömning är frågorna värderingsfrågor där ord står mot ord.

Det pressetiska regelverket ger få möjligheter för företag att driva ett ärende mot pressen. Ett annat problem som företag beskriver är att upprättelsen vid en fällning är betydlig mindre än den skada som en felaktig rapportering orsakat.

Anser företag som du kommit i kontakt med att upprättelsen som erbjuds står i relation till den skada som en felaktig publicering medfört?
– Jag kan inte uttala mig om vad alla företag anser, det är förhållandevis få företag som anmäler till oss, säger Ola Sigvardsson, PO. Men jag kan konstatera att företag vid några fall har formulerat sig som att följderna av en fällning i PON är lindrigare och därmed inte står i relation till den skada som företaget lidit av en felaktig publicering.

Företag sägs ha två möjligheter att driva ett ärende i PON; det ena är om tidningen avstått från att publicera en rättelse efter ett sakfel, det andra är om företaget inte givits möjlighet till genmäle. I ärenden där företag anmält en tidning brukar PO skriva: ”Publiceringar om företag prövas endast avseende frågor om rättelse eller genmäle.”

När det kommer till ärenden som rör rättelser kan PO inte hitta ett enda exempel på vare sig fällningar eller frianden i PON. Enligt PO handlar detta om att anmälningarna i huvudsak är ”värderingsfrågor” där det finns olika tolkningar och då räcker det med att företaget erbjudits ett genmäle för att frias i PON. Av detta kan konstateras att rätten till rättelse troligtvis aldrig har prövats i nämnden.

Den andra möjligheten för ett företag att driva ett ärende i nämnden är om företaget nekats rätt till genmäle. Privatpersoner har rätt till samtidigt bemötande men detta gäller inte företag. I företagets fall är det tillräckligt om genmälet kommer i efterhand. Det finns inga riktlinjer på hur ett genmäle ska utformas mer än att företaget på ett rättvist sätt ska få komma till tals.

PO och PON genomför enligt Ola Sigvardsson inga egna faktakontroller, vilket innebär att beslut grundar sig i de uppgifter parterna skickat in under en utredning. NMI har dock exempel på en utredning där PO valt att själv kontrollera fakta. Exempel ur en utredning från 2018:

”PO har kontrollerat anmälningarna hos IVO. Dagen för publiceringen av TT-artikeln fanns det ett pågående ärende mot NN hos IVO. Anmälan var inlämnad av en person.”

Det tycks med andra ord vara delvis godtyckligt hur PO väljer att bedriva en utredning.

Om en tidning fälls i PON åläggs den att publicera PON:s beslut samt att betala en administrativ avgift som tillkommer PO/ PON. Exakt var beslutet ska publiceras är upp till utgivaren att bestämma vilket ofta innebär en mindre synlig plats i tidningen. Utformning och placering har alltså ingen koppling till den fällda publiceringens utformning. Det finns heller ingen ekonomisk kompensation som tillkommer det utsatta företaget vid en fällning i PON.

Om nu flera företag som drivit processer i PON menar att systemet är i obalans, är detta då inte skäl nog att se över möjligheterna för ett företag att driva ett ärende i PO/PON?
– Nej det tycker jag inte, säger Ola Sigvardsson. Det går ju inte att förtala en juridisk person enligt svensk lag och de som ansvarar för det etiska systemet har valt att göra samma avgränsning. Jag skulle tro att i vårt fall beror det på att företag anses ha större resurser och kompetenser än en enskild person och därför har ett större ansvar att sköta sitt eget försvar mot en tidning. Man måste också komma ihåg att vi är ett system för självreglering av medierna. Och när det kommer till självreglering kan man inte ha hårdare sanktioner än de reglerade accepterar.

PO menar dessutom att det vore olyckligt om PON skulle göra intrång i den publicistiska friheten och bestämma på vilken plats en rättelse ska publiceras. Det måste, enligt PO, vara upp till utgivaren att bestämma.

Ni gör redan intrång i utgivarens frihet genom att kräva att PON:s beslut ska publiceras vid en fällning. Vem bestämmer att gränsen ska dras där?
– Ja, det stämmer att kravet att publicera en fällning är en slags inskränkning av utgivarens frihet men det är en åtgärd Pressens Samarbetsnämnd har accepterat. Jag tror inte det är realistiskt att PON ska bestämma vilken plats och hur stort uppslag ett beslut i nämnden ska få när en tidning fälls.

Självreglerande system måste ju accepteras av allmänheten. Ser du inte risken att systemet urvattnas om företag inte känner tillit till PON:s regelverk eller till dess sanktioner?
– Min uppfattning är att PON har en stark ställning i allmänhetens ögon. Möjligtvis finns det enskilda företag som kan reagera på det sättet, men min uppfattning är att det är en rimlig nivå att vi kan tillgodose företagens rätt att få komma till tals till exempel i form av rättelse eller genmäle. I ett demokratiskt samhälle är lagstiftning såklart alltid en möjlighet, men självreglering är ett sätt att visa att branschen tar sitt ansvar.

NMI har talat med flera företag som avstått från att anmäla till PON. Bland annat stora företag vars jurister ansett att risken att få ytterligare dålig press är större än nyttan av en eventuell fällning.

Företagen har alltså gjort kalkyler som visar att det har mer att förlora på att driva ett fall i PON än vad det har att vinna av en fällning. Borde inte detta vara ert problem för PON?
– Problemet som jag ser det är i så fall att företag avstår från att anmäla. Det är deras beslut att inte nyttja det system som ger dem möjlighet att komma till tals. Jag tror det finns ett gott förtroende för vårt system hos allmänheten.

Har ni samma förtroende bland företagen?
– Det är möjligt att vissa företag inte har förtroende, men det är inget jag vet eller kan svara på. Denna typ av kritik på PON:s regelverk är heller inget jag kan svara för. Kritiken och frågorna bör i så fall riktas till vår huvudman, pressens samarbetsnämnd, avslutar Ola Sigvardsson.

Hur det pressetiska systemet ska utformas är upp till Pressens Samarbetsnämnd att avgöra.