Gästledare i SvD: När medierna likriktar det offentliga samtalet

Det finns en lång tradition i Sverige av konsensus, att vara en del av gruppen och undvika kontroverser. Konsensuskulturen har sina fördelar i att förena människor och att med fredliga medel ändra opinionen och driva samhällsomställningar. Men för en journalist, vars uppgift är att sakligt rapportera, kritiskt granska och ständigt ifrågasätta, är konsensus problematiskt.

 
Dorothea OLDANI

Publicitetsreglerna är de etiska riktlinjer som utgör grunden för mediernas trovärdighet, och det ligger i mediebranschens intresse att reglerna efterlevs. Högst upp i publicitetsreglerna står ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” Frågan kan ställas: klarar den journalistiska ryggraden att stå emot gemenskapens attraktionskraft?

Mycket har redan sagts om svenska mediers många avsteg från medieetiken under metoo-hösten. Partsinlagor publicerades utan att nyanseras, enskilda hängdes ut, utrymmet för källkritik var begränsat och de som försökte vidga perspektiven kritiserades. Rapporteringen om metoo utvecklades i Sverige till en häxjakt, vilket resulterade i rekordmånga fällningar i Pressens opinionsnämnd följande år. Publicitetsreglerna ska hindra denna typ av journalistik men under metoo tycktes det som att grupptryckets dragning var starkare än medieetikens.

”Metoo var till att börja med ett stort pressetiskt problem. Det är olagligt att hänga ut oskyldiga personer på sociala medier och inget blir bättre av att traditionella medier hakar på och sprider det vidare. Det är pressetiskt åt helvete, och fungerar inte pressetiken då fungerar inte rättsstaten heller”, sade Åsa Linderborg i en intervju med Aftonbladet om sin bok ”Året med 13 månader: en dagbok”, en personlig berättelse om metoo-året.

Och Sverige sticker ut. Både Danmark och Norge har liknande medieetieska regler som i Sverige, men där såg debatten annorlunda ut. Långt färre publiceringar fälldes i deras motsvarigheter till Pressens opinionsnämnd. Den svenska medierapporteringen om metoo var mer aktivistisk medan den danska mediebevakningen var mer kritisk till rörelsen, visar en studie från Göteborgs universitet. Enligt studien nyanserades debatten vid ett tidigt skede i Danmark vilket bidrog till att den aldrig övergick till drevjournalistik; i Sverige tog i stället journalister en mer aktivistisk roll och begick därmed fler pressetiska övertramp.

I danska medier beskrevs rörelsen i stor utsträckning som en ”häxjakt” eller ”folkdomstol”,  medan svenska journalister i större utsträckning beskrev den som ”en revolution” eller ”folkrörelse”. Rapporteringen om metoo fick dessutom fyra gånger så stort utrymme i svenska medier som i danska.

Det just nu kanske tydligaste lappkastet i den svenska debatten är rapporteringen om klaner. När Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (NOA), gästade SR:s lördagsintervju och meddelade att det finns kriminella klaner i Sverige, öppnades en dammlucka. Rapporteringen i svenska medier har fullständigt översköljts av nyheten. Ordet ”klaner” får i mediedatabasen Retriver för september fler träffar än för de senaste två åren sammantaget. Men klanernas etablering
i Sverige borde inte vara en nyhet.

Per Brinkemo kom 2014 ut med boken ”Mellan klan och stat: Somalier i Sverige” där han beskriver klanstrukturens funktion och vad som händer i mötet mellan klanen och den liberala staten. Då, 2014, var bemötandet svalt från den svenska journalistkåren. Brinkemo skriver i förordet till 2020 års upplaga att han inför den första lanseringen hade väntat sig medial uppmärksamhet givet det kontroversiella ämnet, men att endast en journalist hörde av sig – från den danska tidningen Weekendavisen. Utöver den redaktionella tystnaden på hemmaplan publicerades ett fåtal recensioner med rubriker som ”Med kolonial blick” samt en debattartikel med beskrivningar av boken som ”rasistiska stereotyper om somalier”.

Men 2020 kom alltså intervjun där NOA:s chef meddelar att det finns 40-talet kriminella klaner i Sverige, varpå reportern säger ”det här låter väldigt kontroversiellt”. Och kanske finns förklaringen till den tidigare tystnaden delvis att finna här. Att frågan varit för kontroversiell för att rymmas inom konsensuskorridoren.

I februari 2019 anordnade Publicistklubben ett seminarium på temat ”Klimatjournalistiken – skildrande eller aktivistisk?” med underfrågor som ”Hur rapporterar media bäst om jordens undergång?” och ” Riskerar klimatjournalistik att bli aktivistisk – eller ska den rentav vara inriktad på omställning och hållbarhet?” I mars 2020 höll Publicistklubben en annan paneldiskussion om klimatjournalistiken och då med rubriken ”Het aktivism eller sval granskning?”.

Vid det senare tillfället deltog Expressens klimatreporter Matilda Nyberg, SVT:s globala klimatkorrespondent Erika Bjerström samt DN:s kulturchef Björn Wiman. Det samstämmiga svaret på frågan huruvida klimatjournalistiken är aktivistisk blev nej. ”Nej, man får försöka vara väldigt tydlig där med att klimatjournalistikens främsta uppgift inte är att vara opinionsdrivande eller aktivistisk. Klimatjournalistikens främsta potential är att göra bättre journalistik på alla områden”, sade Björn Wiman.

En annan fråga som behandlades var hur journalister bör förhålla sig till så kallade klimatförnekare och klimatskeptiker. Diskussionen tog avstamp i en publicering i Expressen om de ”svenska skeptikerna inom klimatfrågan”.

Men vad är definitionen på en klimatskeptiker? I Expressen omnämndes Lennart Bengtsson, en välrenommerad professor i dynamisk metrologi, som sådan. Bengtsson har argumenterat för att det inte finns några vetenskapliga belägg för de mest alarmistiska klimatprognoserna, och hänvisar i sin tur till beräkningar i IPCC. Han håller inte med om att han skulle vara en klimatskeptiker men blev ändå framställd som sådan av Expressen.

Emma Boëthius, chef för Expressens klimatredaktion, skriver om publicistbeslutet: ”Klimatförnekare har blivit ett laddat skällsord – något ingen vill kalla sig. Men det finns en betydande grupp svenskar som förnekar larmen från forskarvärlden. Mejlen som skickas till Expressens klimatredaktion handlar ofta om konspirationer, om lögner, och om att ingen vill lyssna. Nu gör vi tvärtemot vad journalister brukar; vi låter dessa människor komma till tals.”

Både Björn Wiman och Erika Bjerström tvekade inför frågan om en liknade publicering hade varit möjlig i deras kanaler och pekade på risken att gå klimatskeptikernas ärenden.

Det finns goda skäl att inte ge redaktionellt utrymme till konspirationsteoretiker, men om journalister allt för frikostigt delar ut etiketter som klimatförnekare eller klimatskeptiker skadar det den offentliga debatten. Det finns seriös kritik mot såväl delar av klimatforskningen som klimatrörelsen och det är i allt väsentligt journalisternas uppgift att lyssna till och förmedla också den.

Det som sexistkortet, rasistkortet och möjligtvis även klimatskeptikerkortet tycks ha gemensamt är att de alla upprättar konsensuskorridorer som likriktar den offentliga debatten. En strategi, omedveten eller ej, med vilken medierna på sikt riskerar att spela ut sin egen trovärdighet.

Länk till SvD

Pamina Falck

Mediegranskare Näringslivets medieinstitut

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.