Grävande journalister är kapitalistens bästa vänner

Sverige är ett av världens minst korrumperade länder enligt Transparency International. Låg korruption, och att allmänheten litar på att makten granskas och att ansvar utkrävs, skapar förtroende för det öppna samhället. Att det är företagens och individernas skicklighet och ansträngningar i öppen konkurrens som avgör vem som lyckas, snarare än kontakter med lagstiftare och andra makthavare, bygger tillit till en öppen konkurrensbaserad ekonomi.
Medborgare som tvärtom upplever samhället som korrumperat och orättfärdigt och att deras egna livschanser förminskas av svågerpolitik och vänskapskorruption dras till politiska extremer till höger och vänster.

Texten publicerades ursprungligen på Svenska Dagbladets ledarsida.

På så vis är effektiv korruptionsbekämpning en förutsättning för allmänhetens förtroende för marknadsekonomin. Luigi Zingales gör en poäng av att en öppen marknadsekonomi är den ”ultimata kollektiva nyttigheten” och att det därför finns få starka intressen som värnar systemet. De är här medierna kommer in, menar han.

Risken för att bli medialt kölhalad har säkerligen en betydelsefullt dämpande effekt på korruption.

En viktig pusselbit i svensk korruptionsbekämpning är Tryckfrihetsförordningen, som innehåller offentlighetsprincipen, och hur den har möjliggjort för massmedier att granska den offentliga makten. Bakgrunden är fascinerande: Under 1700-talets frihetstid – då kungamakten var väsentligen beskuren – fick regeringen en stark maktposition. Men insynen och kontrollen var det inte så mycket med. Inte ens Kungen fick se allt.

Det ledde bland annat till korruption. Lierad med Stockholms köpmän och skrån förhindrade exempelvis regeringen konkurrens med Stockholm från andra delar av landet. Offentlighetsprincipen – som snart fyller 250 år – var en förutsättning för att journalistiken kunde växa fram. Det var en skakig utveckling till en början, men efter några decennier fanns en viss granskande journalistik. Idag är den Tredje statsmakten en väsentlig maktfaktor.

Beslutsfattare inom offentliga och privata verksamheter har kanske till och med mer respekt för den mediala granskningen än den juridiska. Risken för att bli medialt kölhalad har säkerligen en betydelsefullt dämpande effekt på korruption. Låt vara att den mediala granskningen inte garanterar någon rättssäkerhet alls och inte så sällan drabbar oskyldiga, det kan man bekymras över.

Man måste ändå säga att journalister som använt sig av offentlighetsprincipen för att granska har tjänat Sverige väl, och framförallt oss som tror på en öppen marknadsekonomi. Företagens handlingsutrymme och möjlighet att skapa välstånd i den öppna ekonomin är i det långa loppet beroende av att de och deras relationer med den offentliga makten granskas.

Men titta några decennier fram, kommer makthavare fortfarande att bry sig om journalistiken? Antalet journalister i landet har hur som helst minskat radikalt de senaste åren. Zingeles menar att akademierna skulle kunna ta en roll som granskare av makten i framtiden, och att det inte är rätt väg att försöka livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade offentliga subventioner.

Det finns anledning för näringslivet att fundera över hur korruptionsbekämpningen kommer att påverkas. Vänskapskorrumperade kapitalister kan vara några av det öppna samhällets värsta fiender. Och möjligen är grävande journalister de hederliga kapitalisternas bästa vänner.