Maktbalans gör journalistiken bättre

I Sverige står företag rättslösa vid mediala övertramp, men i Norge är det annorlunda. Där anses företag ha betydligt större rättigheter, såväl inom det pressetiska systemet som inom juridiken. Rättigheter som tycks förbättra journalistiken.

 
Bild: Bård Glad Pedersen, kommunikationschef Equinor och Tone Tveøy Strøm-Gundersen, nyhetsredaktör Aftenposten

Näringslivets medieinstitut (NMI) har vid flera tillfällen rapporterat om företagens ytterst begränsade möjligheter att få rätt mot medier i det svenska pressetiska systemet samt att svensk lag överhuvudtaget inte ger något skydd för företag som anser sig utsatta för ekonomiskt förtal. Innan coronakrisen bröt ut åkte NMI till Norge för att intervjua Equinors kommunikationschef Bård Glad Pedersen och Aftenpostens nyhetsredaktör Tone Tveøy Strøm-Gundersen om hur företagens rättigheter påverkar såväl den norska journalistiken som näringslivet.

NMI träffar Bård Glad Pedersen på Equinors kontor strax väster om Oslo. Equinor är ett av Norges största bolag, och med ca 1000 nyhetsomnämnanden om året har Equinors kommunikationsavdelning daglig kontakt med norska medier. Men trots det stora mediala trycket och företagets ekonomiska muskler har det enligt Glad Pedersen aldrig varit aktuellt att driva en juridisk process mot medier för förtal.

– Jag känner knappt till hur lagen är formulerad, men att dra media inför rätta har aldrig varit aktuellt för oss. Det känns nästan otänkbart att vi skulle göra det.

I stället menar Glad Pedersen att de pressetiska reglerna är det skydd som företaget använder sig av för att hävda sina rättigheter. Samtidigt är det sällan som Equinor anmäler publiceringar till Pressens Faglige Utvalg (PFU), som är Norges motsvarighet till Mediernas Etiknämnd (före detta Pressens Opinionsnämnd).

– Vi ser ett stort värde i PFU, men det är ytterst sällan som vi skickar en anmälan dit. Vi har inte anmält någon publicering till PFU på flera år.

Om Equinor anser att en publicering är felaktig, eller om företaget inte fått sina rättigheter tillgodosedda enligt det pressetiska systemet, kontaktar de i stället i första hand den aktuella journalisten eller redaktionen.

– Vissa gånger får vi inget genomslag med våra protester, andra gånger leder de till att vi får kommentera publiceringen i efterhand. De kan också leda till rättelser direkt i publiceringen. Men även till att journalisterna håller med om felet, ofta då när det gäller större frågor eller gräv, och att medierna då frivilligt publicerar en ursäkt.

Enligt den norska pressetiken har alla (även företag) rätt till samtidigt bemötande samt att ta del av kritiken i förväg om det är allvarlig kritik som riktas. Om kritiken inte anses som allvarlig, eller om ämnet är väl täckt där motparten har fått ge sin bild vid tidigare tillfällen, har man i stället rätt att komma till tals i efterhand. Samma princip gäller även i granskningsnämndens prövningar, men enligt Mediernas Etiknämnd krävs inte samtidigt bemötande om kritiken riktas mot ett företag.

– Jag upplever att medier i allra högsta grad vågar kritisera oss, samtidigt upplever jag att de tar vår kontakt på allvar. Vi är så mycket i media, vi känner varandra och vi kan våra rättigheter. Där skiljer vi oss troligtvis från mindre företag som inte kan pressetiken och därmed sina rättigheter lika bra.

Hur viktig anser du att rätten till samtidigt bemötande är för er?

– Samtidigt bemötande ser jag som oerhört viktigt för oss. Det borde ligga i medias intresse att söka ett samtidigt bemötande för att få en allsidig och därmed bättre rapportering. Det är dessutom en av de punkter som fälls oftast i PFU, vilket indikerar att det lätt blir fel på den punkten men också att PFU är strikta med att regeln följs.

Enligt Mediernas Etiknämnd anses inte företag ha rätt till samtidigt bemötande, kan du förstå det?

– Nej, det har jag svårt att förstå. Vi ska absolut tåla hård granskning, men vi måste också få möjlighet att komma till tals. Behovet av att bemöta svår kritik samtidigt ser jag som lika stort för ett stort bolag som för en enskild person.

Lite senare samma dag träffar vi Tone Tveøy Strøm-Gundersen, nyhetsredaktör på Aftenposten, Norges näst största dagstidning, i deras lokaler på Schibsteds huvudkontor i centrala Oslo. Även hon visar sig ha svårt att förstå den svenska modellen.

– Jag kan inte förstå varför man anser att företag inte förtjänar samtidigt bemötande. Det är inget argument alls i min värld. En sådan inställning ökar snarare risken för att journalister sprider osaklig och felaktig information.

Vad tror du att företagens svaga ställning i pressetiken gör med den svenska journalistiken?

– Så som jag ser det borde det påverka trovärdigheten av journalistiken negativt. Om jag tog del av hård kritik som riktades mot Equinor men utan att journalisten sökt företaget för en kommentar, så skulle jag inte ha förtroende för den nyheten.

Anser du att ni har en bra dialog med företag som ni granskar?

– Det beror på vad vi jobbar med. Vanligtvis har stora organisationer bra informationskanaler, vilket kan underlätta för att få tag på rätt person. Men de kan även hindra oss från att nå källan vi söker. Samtidigt, om de inte ställer upp på en intervju och försvårar vår granskning så kommer det skada dem själva i längden.

När jag talade med Bård Glad Pedersen menade han att de både kan och kräver sina rättigheter, upplever du att det är ett problem som försvårar det journalistiska arbetet?

– Nej, tvärtom är det bra att de kan sina rättigheter. Däremot kan mindre företag och andra ovana intervjuobjekt uppleva en granskning som personlig och kränkande, och där bör vi som journalister ta ett större ansvar och vara noggranna med att informera om deras rättigheter.

Tror du att företagens juridiska möjligheter att stämma medier påverkar journalistiken negativt?

– Nej, det har jag svårt att tro. Det finns inte många exempel när ett företag stämmer pressen för förtal, och än färre fall då media fälls. Vi skriver om företag dagligen, men att företag har denna rättighet är helt irrelevant för vår bevakning. Det har aldrig stoppat oss från att ge hård kritik så länge vi har fog för det vi publicerar.

Ser du ingen risk att mindre redaktioner begränsar sin bevakning av större företag i vetskap om att de kan driva pressen till domstol?

– Det är en bra fråga. Men jag tror faktiskt inte det är en faktor ens för de små redaktionerna, utan att veta säkert. Det är i vart fall inget jag har hört. Det som jag snarare tror påverkar journalistiken är PFU och pressetiken, här lägger journalister stor kraft på att efterleva regelverket.

Pamina Falck

Mediegranskare Näringslivets medieinstitut

Inga kommentarer



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *