Texten publicerades ursprungligen på Svenska Dagbladets ledarsida.
Frågan om lägstalönerna har också varit i fokus för en helt annan nyhetsrapportering: den om att Sverige behöver fler ”enkla jobb”. Sveriges Radio och Sveriges Television har rapporterat mycket om hur personer med låg kompetens – till exempel flyktingar utan skolutbildning – ska få jobb.
Men journalisterna kopplar aldrig ihop de här två sakerna: förhandlingar om kollektivavtal och integrationsfrågan, trots att det är två sidor av samma mynt. Man kan tycka att en självklar journalistfråga i avtalsrörelsen är: ”Blir det lättare eller svårare för de här personerna med låg kompetens att få ett jobb om lägstalönerna höjs?”. Den ställs inte av våra nyhetsmedier. Och medborgaren som undrar: ”Vad är orsaken till att de enkla jobb som så många efterlyser inte finns i just Sverige?”, får ingen hjälp att förstå.
En rad tunga myndigheter och forskare har påpekat att det är viktigt för integrationen av nyanlända att fack och arbetsgivare öppnar för lägre löner för enklare jobb.
Motståndet mot lägre lägstalöner kommer framförallt från LO. Det är inte så konstigt. Och LO har uppenbarligen makt att stoppa sådana tankar. Regeringens myndighet Konjunkturinstitutet skriver i sin Lönebildningsrapport: ”Fackförbunden kan i de fall de i större utsträckning representerar personer med en stark ställning på arbetsmarknaden än de med svag ställning driva upp lägstalönerna till en nivå där arbetslösheten ökar. Den fackliga anslutningsgraden bland arbetslösa, och i synnerhet bland arbetslösa som inte tidigare haft en anställning, är betydligt lägre än bland anställda. Det kan därmed antas att de i mindre utsträckning representeras i avtalsförhandlingarna.”
Oavsett om man håller med LO i sak eller inte är det uppenbart att LO utövar stor makt över arbetsmarknaden. Det handlar om en maktutövning som sker på bekostnad av dem som inte kan få ett jobb på grund av låg kompetens.
Trots att nyhetsmedierna säger sig vilja granska makten var helst den förekommer händer det aldrig att den här fackliga maktpositionen granskas. Sveriges Radio och Sveriges Television som har de största redaktionerna för grävande journalistik och de mest profilerade programmen som Uppdrag Granskning och Kaliber, har avstått från att granska just den här makten.
Man kan spekulera i vad det beror på. Granskningar av fackliga organisationer är inte ovanliga, titta exempelvis på Kommunal förra året. Men då handlar det om alkohol, lägenhetsaffärer och liknande, inte om makten att stänga svaga grupper utanför arbetsmarknaden. Kanske känner de granskande journalisterna att fackliga krav på högre löner alltid är rätt och därför är granskning av makten över lönebildningen ett journalistiskt tabu.
Läs rapporten ”Hur skildras ”enkla jobb” och lägstalöner i nyhetsmedier?”
Inga kommentarer