Medier spred okritiskt s-kampanj mot MAX


Den 22-23 januari twitterstormade det runt Max hamburgerrestauranger, vars VD i ett brev till sina anställda hade varnat för effekterna av ett regeringsskifte. Den mediala uppmärksamheten är ett bra exempel på hur okritisk rapportering om sociala medier kan vara. Vad som tycks vara en kampanj från LO och S spred sig snabbt till traditionella medier som om det var en spontan folklig protest – utan att någon tycks ha granskat vem som låg bakom.

Vi som bojkottar Max

Kl. 12.15 den 22 januari publicerade Alliansfritt Sverige ett blogginlägg om brevet på sin hemsida, som aviserades i en tweet. Detta startade en omfattande diskussion. Totalt publicerade Alliansfritt Sverige drygt 80 tweets under dagen, både egna och re-tweetade. Många tongivande opinionsbildare inom S och fackförbunden hängde tidigt på och ”upproret” spred sig av egen kraft.

15.21 kom en första tweet på Alliansfritt Sveriges profil om att det hade startats en Facebooksida. Man skrev: ”Just nu växer facebooksidan Vi som bojkottar Max närmast exponentiellt.”

Det är vid första anblick svårt att se vem som ligger bakom sidan, men vid närmare granskning framkommer att den startats av ”John” som visar sig vara John Antonsson, andreredaktör på SSU:s tidning Frihet. Toppositionen inom socialdemokratin är dock inget han skyltar med på Facebook-sidan.

Hans första inlägg innehöll visserligen länkar till en egen artikel om Max från oktober, men han har på det hela taget legat lågt, kallat sig ”John” och låtit andra sprida budskapet om bojkotten. I sina inlägg tycks han vara en vanlig kille som verkar vara förvånad och ödmjuk inför att ha fått så många följare.

Spreds till traditionella medier
Traditionella medier hakade på uppståndelsen, men journalister reflekterade inte över mängden kritiska röster och vilka som låg bakom. I Metro beskrevs en av Alliansfritts bloggare – också anställd hos tankesmedjan Tiden som ägs av S, LO och ABF – helt enkelt som ”en som reagerat”.

– Jag har för mig att jag hittade det på Twitter, från en person som är aktiv i SSU. Vi tyckte att det var ett ganska udda fenomen, så vi skrev om det tidigt, säger journalisten till TMI.

Många medier motiverade sina publiceringar med att nyheten ”sprids i de sociala medierna”, att brevet ”har fått folk att reagera” eller ”sociala medier går i taket”. I flera medier skrev journalisterna saker som att brevet ”väckte ont blod” eller ”väckt kritik”. De flesta refererade till Twitter, inte till Facebook. Bara ETC uppmärksammade vem John faktiskt är, men det skedde senare när uppståndelsen lagt sig.

Den 27 januari, bara några dagar efter sidan startats, uppmanades följarna på Facebooksidan att stötta Alliansfritt Sverige. ”Är du fortfarande arg på Max? De som avslöjade vad Max håller på med behöver din hjälp för att bilda opinion i dessa frågor.” Detta väckte visst missnöje i kommentarfältet mot uppmaningen att ta politisk ställning:

”Oavsett om arbetsgivaren uppmuntrar någon att rösta på alliansen eller oppositionen är detta fel. Har jag missförstått denna grupp, är detta bara en kanal för att uttrycka allianshat?”

”Har det här blivit en politisk grupp? Trodde det handlade om att värna om politisk valfrihet utan påtryckningar från arbetsgivare.”

Okritisk journalistik
Vi har funnit dryga 20 nyhetsinslag under de aktuella dagarna som refererar till sociala medier. Men som sagt, ingen undersöker närmare vem som står bakom aktiviteterna.

Detta måste betecknas som problematiskt, då fler och fler journalister använder Twitter, Facebook och bloggar i sitt arbete. Bland annat är det en stor andel som söker nyheter och intervjupersoner i sina flöden. Niklas Svensson på Expressen säger i en intervju med Dagens Media: ”Majoriteten av de nyhetstips som jag tar emot kommer via Twitter. Kontakten med människor är otroligt viktig, och jag skulle nog gå så långt som att säga att det nästan är tjänstefel att som journalist inte finnas på Twitter.”

Risken finns att man överdriver betydelsen av en reaktion i sociala medier, eller i värsta fall manipuleras av intresseorganisationer som skapar ”stormar” genom smart samordning och organiserad spridning.

Ulf Hambraeus, politisk reporter på SVT, säger till TMI att journalister över lag har haft en tendens att övertolka vad folket tycker via sociala medier, men att medvetenheten idag är större. Riskerna minskar om man har ett brett flöde och får in flera röster. Själv följer han över 2 000.

– Vi pratar om det på redaktionen ibland, att Twitter används av påtryckare av olika slag och att det har ökat med tiden. Men påtryckare har alltid funnits, och jag tycker kanske att de sociala medierna har hjälpt till att minska den makt som vissa grupper tidigare har haft. Förr var det de som hade resurser som kunde trycka på, men nu är ju de flesta på Facebook och Twitter.

Jenny Sköld på Metro säger att hon har blivit mer och mer skeptiskt med tiden, då det är en väldigt begränsad grupp människor som finns på Twitter. ”Det kanske är något som borde diskuteras mer.” Samtidigt har tidningen en önskan att ”beröra”, och då kanske det som skapar debatt på Twitter ger vägledning.

– Det finns någonstans i bakhuvudet att vi ska skriva texter som engagerar och som kan få spridning i sociala medier. Jag vet inte om det är ett uttalat mål, men det mäts ju hela tiden, och då blir det ju så.

I en intervju från Mediedagarna säger Cilla Benkö att SR vill bjuda in publiken, men måste vara bra på faktakoll. ”Inte bara skicka vidare det som kommer från sociala medier.” Hennes motsvarighet på SVT, Eva Hamilton säger: ”Med de sociala mediernas snabbhet kan det dra åt ena hållet och det gäller att vara cool.”

TMI håller med. Det är upp till bevis.

CAROLIN DAHLMAN

Fotnot: Källmaterial kan du ta del av här.




Inga kommentarer



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *