– Det är bra att våra myndigheter är på tå och funderar över hur saker de gör kan uppfattas om de hamnar i medierna. Problemet är när det går för långt, för det kan få myndighetspersoner att agera tvivelaktigt och i vissa fall till och med bryta mot lagen för att få eller undvika uppmärksamhet i medierna, säger Magnus Fredriksson och ger Läkemedelsverket och Gävle högskola som två exempel på när meddelarfriheten utmanas på grund av medieanpassningen.
I rapporten kommer de fram till att det är tre drivkrafter bakom varför myndigheter anpassar sig till medierna:
1) Myndigheter vill gärna synas och för många av dem har uppmärksamhet i medier blivit ett värde i sig utan att den nödvändigtvis kopplas till andra mål eller verksamheter.
2) Mediebilden har stor inverkan på relationerna mellan myndigheter och departement och det råder ingen tvekan om att en positiv mediebild skapar handlingsutrymme och ”lugn och ro”.
3) Myndigheterna ser medierna som en hjälp på vägen när de ska utföra sina informationsuppdrag.
Utifrån dessa slutsatser kan Magnus Fredriksson och Josef Pallas också konstatera att medierelationerna intar en central roll för kommunikationsarbetet.
– Det ser väldigt olika ut mellan myndigheterna, men generellt sett kan vi ändå se att medierelationer är en väldigt viktig del i kommunikationsarbetet – både sett till resurser som ges och tid som läggs på det. Det är en viktig komponent, det råder det ingen tvekan om, säger Magnus Fredriksson.
Kan ni se någon trend för om medialiseringen av myndigheterna ökar eller inte?
– Vår studie täcker bara hur det ser ut nu men vår hypotes är att medierna får ta större plats i myndigheternas verksamheter nu jämfört med tidigare. Det finns studier från andra områden som visar på det, säger Magnus Fredriksson.
Anledningen till att de genomfört studien är bland annat förändringarna i den offentliga förvaltningen. Genom en rad reformer under de senaste 25-30 åren har förvaltning och myndigheter förändrats, förklarar Magnus Fredriksson och menar att de i dag drivs mer som ett företag än tidigare och det påverkar mötet med invånarna.
– Att prata om mediebilden och anseende påverkar inte bara myndigheten utåt sett utan också inåt. Vi ser att myndigheter organiserar sig så att de kan agera mot medierna. Och det har konsekvenser för mer än kommunikationsarbetet.
Rapportens syfte är inte att titta på problem med myndigheters anpassning till medierna, men Magnus Fredriksson menar att det finns en potentiell risk för krock mellan de grundlagar som styr hur förvaltningen ska bedrivas och att våra myndigheter tänker mer i termer av mediebilden, anseende och invånarna som kunder.
– Att medierna blir så viktiga innebär att myndigheterna måste hantera återkommande konflikter Att i ena stunden prata och arbeta utifrån ett anseendeperspektiv, som bland annat innebär att man vill skapa en tillrättalagd bild av sig själv, och i nästa lämna ut dokument enligt offentlighetsprincipen innebär problem. Det här måste de som stiftar lagarna om våra förvaltningar ta hänsyn till. Vissa principer gynnas av ett kundperspektiv och andra principer gör det inte, säger Magnus Fredriksson.
Men det är ingen homogen bild av myndigheterna som rapporten visar på, utan en av de viktigaste slutsatserna tycker Magnus Fredriksson är att det ser så olika ut.
– Vi pekar på att det finns en stor variation mellan myndigheterna och även i en och samma organisation kan vi se på olika utfall i arbetet mot medierna beroende på att olika avdelningar involveras olika mycket från fall till fall. Det här visar att trots att det pågår en strukturell förändring, så finns det en stor möjlighet för myndigheterna att påverka i vilken omfattning och hur de vill anpassa sig till mediernas sätt att arbeta.
DANIEL LÖFSTEDT
Undersökningens resultat i korthet:
– Samtliga 238 nationella myndigheters styrdokument för kommunikationsarbete har analyserats. Resultaten visar att de flesta av myndigheterna har anpassat sig till den så kallade medielogiken genom att bland annat skapa särskilda rutiner för hur mediearbetet ska gå till. Till exempel finns det ofta detaljerade instruktioner för hur anställda ska bemöta medier och frågor från journalister, likväl som riktlinjer för hur rapporter, presentationer och andra material ska anpassas så att de passar mediernas format.
– Forskarna har även under tre månader följt det dagliga arbetet på en myndighets kommunikationsavdelning och gjort intervjuer med personer som arbetade på och med myndigheten. I studien blev det tydligt att anpassningen till mediernas spelregler inte följer ett givet mönster.
Inga kommentarer