När aktivister intervjuas finns ingen klimatpolitik 

Vid en genomläsning av ett tjugotal nyhetsartiklar från de sex största redaktionerna i Sverige ett par år tillbaka i tiden återkommer påståendet att politikerna ingenting, eller i vilket fall nästan ingenting, gör åt klimatet. Men följdfrågor från journalisterna uteblir. Det finns gott om artiklar som beskriver den klimatpolitik som faktiskt förs, men intervjuade aktivister konfronteras inte med dessa fakta.  

Nedanstående exempel är representativa. Även vid omfattande sökningar hittas inget motexempel. Det visar förstås inte att det aldrig förekommit, men däremot att det är mycket ovanligt. 

Spelar det då någon roll?  

Ja. Klimatet är i dag ett av de vanligaste ämnena i media och ligger i absolut topp när det gäller politisk uppmärksamhet och politisk debatt. Medierapporteringen blir oundvikligen en del av debatten. 

Med tanke på att det finns ett internationellt forskningscenter i form av IPCC som stöds av de flesta regeringen i världen, återkommande internationella konferenser där toppolitiker träffas, internationella avtal och lagstiftning på EU-nivå, nationell nivå samt åtgärdsplaner inom regioner och kommuner, är det orimligt att säga att ingenting görs. 

Mer konkret kan nämnas Bidenadministrationens mångmiljardplaner och EU:s handelssystem som ska göra EU koldioxidneutralt till 2055. De flesta andra länder, till och med Kina, har ambitiös klimatpolitik.  

Möjligen görs inte tillräckligt.  

Men i själva verket finns det inget annat område som är föremål för så intensiv politisk aktivitet som klimatet. 

Därför är det egentligen obegripligt att påståendet att ingenting görs så sällan följs upp av en enda kritisk journalistfråga. Eller vad aktivisterna exakt skulle vilja om de finge bestämma? 

 ***

Exempel på uttalanden att ”politikerna inte gör något”

“Elvin Landaeus Csizmadia bor i Skåne men har under de senaste veckorna, som talesperson för Extinction Rebellion, varit runt i landet för att föreläsa och planera inför aktionsveckan i huvudstaden. 

– Vi vill egentligen inte störa folk men vi ser att frågorna om klimatet inte lyfts i tillräckligt hög utsträckning. Politikerna gör ingenting och media kommunicerar inte tillräckligt tydligt om klimatkrisen, säger han när DN möter upp honom innan gruppens första aktioner ska dra igång.” 

(DN 220430) 

Erika Bjärström skriver i SvT 220830 om ett forskarupprop i Aftonbladet: 

“I ett unikt upprop i Aftonbladet i torsdags, undertecknat av över 1 900 svenska forskare, varav 355 professorer, under rubriken ”Nog nu, politiker – ta klimatkrisen på allvar” så beskriver de sig som ”förtvivlade, vanmäktiga och rasande”. 

Uppropet återkommer i en artikel i DN 2023-04-17. Den handlar om att svenska universitet öppnar för att stödja klimataktivism enligt österrikiskt mönster: 

“I augusti i fjol skrev nära 2 000 svenska forskare under en debattartikel i Aftonbladet med motsvarande uppmaning till politiker att agera. ”Vi är arga och förtvivlade över den senaste tidens utveckling. Vi ser hur en majoritet av våra politiska partier överger klimatpolitiken och i stället föreslår eller genomför politik som går stick i stäv med Parisavtalet”. 

Under torsdagen kom ytterligare ett motsvarande forskarupprop. 

Jeannette Eggers, forskare i skogsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet, var en av dem. 

– Jag tycker att svenska universitet borde göra samma sak – gå ihop och säga: Hallå, regeringen, det här duger inte! Vi måste ha rimliga åtgärder för att nå våra klimatmål. 

Det anser även Aitzkoa Lopez de Lapuente Portilla, biomedicinsk forskare vid Lunds universitets cancercentrum, som är engagerad i klimataktivistgruppen Scientist Rebellion.” 

Inte heller här ifrågasätts påståendet att politikerna “överger klimatpolitiken” eller att det saknas “rimliga åtgärder”. EU:s nya och mycket långtgående klimatpolitik som även gäller Sverige nämns inte. 

Före valet 2022 intervjuar Aftonbladet klimataktivisten Greta Thunberg:  

“Hon anser att klimatkrisen varit helt frånvarande från den politiska debatten. 

”Eller i bästa fall reducerats till en fråga om energiförsörjning. Som ung i dag i början av den snabbt eskalerande klimat- och hållbarhetskrisen så känner jag mig övergiven. Och som väljare känner jag mig dumförklarad.”. 

Hennes budskap till makthavarna är därför tydligt: 

”Vi vill inte ägna oss åt det här. Vi unga har inte skapat den här krisen. Ändå är det vi som måste kommunicera den eftersom att de med plattformar och så många vuxna, aktivt väljer att inte göra någonting. Till och med den bördan dumpar de på oss.” 

(—) 

Vi har inte fyra år till att slösa bort på ingenting. Jag tycker att det är lite för stort fokus på söndag. Ingenting kommer att förändras efter valet. Det är däremot en väldigt stor möjlighet att mobilisera människor. Fast den möjligheten har vi mer eller mindre slösat bort, eftersom klimat har ignorerats under valrörelsen, säger hon. 

Den politik som krävs för att hålla oss under 1,5 grader över förindustriella nivåer, eller för att hålla oss till Parisavtalet, sett till alla våra utsläpp eller rättviseperspektivet – den finns inte inom dagens partipolitik. Så den pressen måste komma utifrån. Vi kan inte förvänta oss att politiker kommer göra det utan att vi sätter press på dem.”