Ola Sigvardsson: rätt att namnpublicera för att indikera oskuld

Varför anser du att det var rätt av tidningen att hänga ut Magnus trots att han inte gjort något fel?

– Han upplever det som att han blev uthängd, men i min värld är det så att hade tidningen valt att anonymisera honom så hade det varit samma sak som att antyda att han skulle ha gjort något fel.

Av publicitetsreglerna framgår att rubriken ska ha täckning i texten, att felaktiga sakuppgifter ska rättas och att medier ska avstå från namnpubliceringar om det inte är av uppenbart allmänintresse.

Magnus Nilsson är kritisk till det medieetiska systemet och menar att tolkningen av publicitetsreglerna är så flexibel att det helt saknar värde.

Hur ser du på hans kritik?

‑ Jag kan naturligtvis förstå att han är kritisk till ett beslut som gått emot honom. Vad vi bedömer är det som är publicerat och om det uppstått en publicitetsskada.

I Ola Sigvardssons motivering till varför han ansåg att det fanns ett allmänintresse att publicera läkarens namn står:

Frågor som gäller förutsättningarna för läkares yrkesutövning har ett allmänintresse, eftersom det kan få mycket negativa konsekvenser för patienterna om en läkare är oskicklig. Artikeln har handlat om en sådan fråga.

Jag tolkar din formulering som att du menar att publiceringsbeslutet i slutändan handlar om patientsäkerhet. Finns det något som tyder på att han har varit oskicklig?

– Nej, det kan jag inte säga.

Så i det här fallet menar du att motiveringen om allmänintresset inte handlar om bristande patientsäkerhet?

– Nej, jag anser att den meningen som jag skrivit i mitt beslut inte har täckning. Det är en formulering som jag ångrar att jag skrev eftersom det här fallet inte handlar om oskicklighet utan om andra saker.

I höstas skrev Ola Sigvardsson en artikel i Journalisten med rubriken ”Dags att namnge prickade läkare” där han uppmanade journalister att bli mindre restriktiva med namnpubliceringar av läkare som kritiserats i sina yrkesroller med uppgifter som kan kopplas till bristande patientsäkerhet.

Är beslutet en förlängning av den texten?

– Det är en helt annan frågeställning eftersom artikeln handlar om att läkare som är dokumenterat oskickliga bör komma till allmänhetens kännedom via namnpublicering.

Även om du ångrar det nu så är det ändå oskickligheten som du hänvisar till som grund för allmänintresset i det aktuella fallet. Har du inte inspirerats av din egen text i det här beslutet?

– Nej, det har jag inte. Så är det inte. Det är två helt olika saker. Två helt olika frågeställningar.

I rubriken på förstasidan står ”Extraknäck för 900 000” men rubriken är missvisande och syftar till omsättningen i läkarens bolag där han även hyr in konsulter. En stor del av omsättningen går alltså till andras löner.

Du tycker inte att rubriken på ett missvisande sätt framställer bisysslan som något negativt?

– Det där är att berätta om omständigheterna för den granskning man genomför och att redogöra för sakuppgifterna.

Menar du att läkare med godkända bisysslor får räkna med att bli publicerade med namn och bild?

– Ja, han är anställd hos det allmänna och att han samtidigt bedriver en bisyssla och att tidningen inte kan finna att denna är dokumenterad kan göra att det finns skäl att rapportera om detta. Jag anser inte att det finns några skäl att anonymisera i det enskilda fallet utan det viktigaste är att han får komma till tals.

I den efterföljande artikeln framgår att bisysslor inte är något ovanligt bland läkare som arbetar för regionen samt att majoriteten av dessa bisysslor inte når fram till registraturen. Problemet är alltså administrativt och utom den enskilda läkarens kontroll.

Det framgår att många läkare har bisysslor och att en majoritet av dessa inte finns registrerade hos regionen. Läkaren sticker inte ut så varför hänga ut just honom?

– Det är en omständighet som förtjänar att redovisas för allmänheten.

Om felaktiga uppgifter är publicerade, tidningen skriver att han har jobbat heltid 2019 men Magnus menar att han har jobbat halvtid, är det då inte grund för kritik?

– Jag tycker naturligtvis att tidningen ska rätta de fel dem gör men det är inte samma sak som att det utgör grund för fällning.

Hur kommer det sig att avsaknaden av rättelse inte blev grund för kritik i det här fallet?

– Det är det som är det svårbedömda med medieetiken. Att varje ärende skiljer sig från andra och man kan inte hänvisa till tidigare ärenden, utan det är en bedömning från fall till fall.

Läs om granskningen här

***

Ola Sigvardsson var fortfarande Medieombudsman när Magnus Nilssons ärende hanterades av Medieombudsmannens kansli.