Självklart med samtidigt bemötande i Norge


Mycket har vi gemensamt med vårt grannland men företagens rättigheter i förhållande till medier är inte en av dem. I Norge anses företag ha likvärdiga rättigheter som enskilda när mediers övertramp ska prövas. Dessutom sker prövning av pressetiken offentligt i Norge, till skillnad mot i Sverige där den är stängd från allmänheten insyn.

Pressens faglige utvalg (PFU) är Norges motsvarighet till Pressens Opinionsnämnd, numera Mediernas Etiknämnd (MEN), och är det frivilliga organ som prövar om medier följer de pressetiska reglerna. Till PFU kan både enskilda, organisationer och företag vända sig om de anser att medier har agerat på ett klandervärt sätt. Elin Floberghagen (bild) är generalsekreterare på PFU och Näringslivets medieinstitut träffade henne i Oslo för att förstå det norska systemet och hur det skiljer sig från det svenska.

Prövningar i PFU har inte alltid varit öppna. Det var för cirka 15 år sedan som PFU successivt började öppna upp sina prövningar för allmänheten. Påtryckningen om en ökad öppenhet kom delvis från journalisterna själva.

– Det fanns inledningsvis ett motstånd mot att PFU:s prövningar skulle bli offentliga, det fanns de som menade att ärenden som PFU hanterar är för känsliga. Samtidigt fanns det en önskan, inte minst från journalisthåll, om att prövningarna borde vara offentliga.

I dag snart 15 år senare har kritikerna tystnat.

– Det är knappt någon som ifrågasätter att PFU:s prövningar är öppna vad jag vet, tvärtom. Det gör ont att bli offentlig, men det är ingen ursäkt att avstå. En yrkesgrupp som kräver öppenhet av andra bör också själva leva upp till samma krav.

Likt de tidiga kritikerna till en öppen prövning i Norge motiverar Medieombudsmannen (MO) Ola Sigvardsson, den stängda prövningen i Sverige med att man vill värna anmälarens integritet.

Upplever du att anmälare varit kritiska till att ärenden nu hanteras offentligt?

– Nej, så upplever jag det inte. I det fall anmälaren vill att ärendet ska hanteras anonymt eller stängt så finns den möjligheten. Anmälaren kan alltså önska en stängd prövning vid mycket känsliga fall. Journalisten eller utgivaren har inte den möjligheten. Men min erfarenhet är att de allra flesta vill ha en offentlig prövning av sina ärenden.

Efter förändringen menar Floberghagen att den offentliga debatten om pressetik har ökat.

– Jag upplever att man diskuterar pressetik i större utsträckning på ledarsidor och på nyhetsplats nu än när vi hade stängda prövningar. Jag tror att en levande pressetik som diskuteras och problematiseras är bra för journalistiken och jag tror att PFU:s öppna prövningar har bidragit till detta.

Vad tror du är anledningen till att ni har öppna prövningar i Norge men inte MEN i Sverige?

– En anledning till att vi är en av de få länderna i världen som är öppna i vår prövning av pressetiken kan vara PFU:s ”andra ben” Pressens offentlighetsutvalg där vi jobbar för att öppenheten i offentliga sektorer ska öka. Det blir då väldigt motsägelsefullt av oss att kräva öppenhet av andra men inte leva upp till det själva.

PFU prövar både att tidningar och public service följer det pressetiska reglerna, samt att journalister jobbar efter de yrkesetiska reglerna. PUF är alltså som MEN, granskningsnämnden och yrkesetiska nämnden under ett självreglerande tak.

Ytterligare en punkt där nämnderna skiljer sig åt är synen på samtidigt bemötande. I Norge anses alla som kritiseras eller anklagas ha rätt till samtidigt bemötande, oavsett om det handlar om enskilda eller företag. Dessutom har den utpekade parten alltid rätt att ta del av all kritik som riktas mot henne, innan hon ger sitt bemötande.

I Sverige är det annorlunda. Enligt MEN anses företag och andra juridiska personer inte ha rätt till samtidigt bemötande. I stället räcker det med att den utpekade parten får möjlighet att bemöta kritiken i efterhand. Vid ett samtidigt bemötande har dock den kritiserade parten inte rätt att ta del av all kritik. Varje journalist kan i praktiken själv besluta om vilka frågor man ställer och vilken information man vill delge.

I tidigare intervjuer har Ola Sigvardsson förklarat att inte heller alla enskilda som hängs ut har rätt till samtidigt bemötande. I ett fall riktades skarp kritik mot en förbundskapten i kanotslalom och dennes ledarskap utan att vederbörande fick möjligheter att bemöta kritiken. Tidningen friades i MEN och Sigvardsson motiverade beslutet med att förbundskaptenen blev kritiserad i sin yrkesroll och inte som privatperson och att han därmed inte nödvändigtvis har rätt till ett samtidig bemötande.

PFU har nyligen föreslagit ett förtydligande av de pressetiska reglerna när det kommer till hanteringen av källor. Både i den norska och i den svenska pressetiken framgår att journalister ska visa särskild hänsyn till oerfarna källor. I PFU:s nya förslag nyanseras dock definitionen av oerfarna källor. Exempelvis kan även en medieerfaren vd som hamnar i en personlig kris anses som oerfaren att hantera medias frågor om sitt privatliv. På samma sätt anser PFU att journalister bör visa särskild hänsyn i kontakten med exempelvis företagsledare för mindre bolag som sällan har kontakt med media. Förslaget från PFU är ännu inte klubbat men är skickat på remiss.

Hur ser du på rätten till samtidigt bemötande?

– För oss är det självklart att alla ska ges möjlighet till samtidigt bemötande i de fall någon utsätts för starka anklagelser av faktisk art. Det är helt grundläggande för en saklig och balanserad journalistik att den klandrade parten ges möjlighet att förklara sig. Om så inte sker blir informationen obalanserad och journalistiken sämre. Samtidigt finns det fall då det räcker med att den berörda parten får svara i efterhand, exempelvis om man utsätts för kritik under en politisk debatt.

Kan du förstå att man i Sverige inte anser att företag har rätt till samtidigt bemötande?

– Nej, det kan jag faktiskt inte förstå. Utan motpartens perspektiv blir en nyhet ensidig, vilket gör journalistiken sämre. Det gäller oavsett om motparten är ett företag eller en privatperson.

PFU har sedan 2015 ett årligt seminarium där de sammanfattar medieåret utifrån nämndens prövningar. Bland annat presenteras statistik på vad journalister och utgivare fälls för. Av statistiken framgår att den vanligaste fällning handlar om brister i kravet på samtidigt bemötande, samt brister i källkritik. MEN har inga årliga seminarier men däremot årsberättelser. Dock redovisas inga siffror på vilka punkter tidningar fällts för, enbart antal fällningar och vilka utgivare som fälls.

Nyligen presenterade PFU att man under året kommer utreda hur PFU upplevs av anmälarna. Ett urval av privatpersoner som anmält till PFU under de senaste fyra åren kommer kontaktas och informationen ska sammanställas i en rapport som väntas vara klar i slutet av året. Detta är första gången PFU utreder hur deras processer upplevs och resultatet hoppas kunna bidra till en ökad insikt samt ge indikationer till eventuella förbättringar. Ingen motsvarande undersökning finns att hämta från MEN eller tidigare PON.



Pamina Falck

Projektledare Näringslivets medieinstitut

Inga kommentarer



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *