Skev bild av miljödispenser i DI

Nicklas Skår på Svenskt Näringsliv är kritisk mot hur tidningen Dagens Industri beskriver miljödomstolarnas arbete med dispenser. -Jag tycker det är tråkigt att DI inte bemödat sig mer att förklara de här sambanden och de målkonflikter som måste hanteras, inte minst om vi ska kunna ställa om samhället mot fossilfrihet, säger han till NMI.

 
Chris Lleboutillier/Unsplash

I en artikel i Dagens Industri (DI) konstaterar reportern Jan Ahmadi att ”fyra av fem företag” får dispens för att släppa ut miljöfarliga ämnen. Tidningen hänvisar till att landets miljödomstolar och länsstyrelser inte tar hänsyn till Naturvårdsverkets remissvar och yrkanden när de ska bedöma om ett företag ska få dispens eller inte, då skulle färre dispenser ges.

”Men långt ifrån alla mål avgörs i enlighet med Naturvårdsverkets yrkande. I 8 av 15 fall där myndigheten velat se någon form av avslag har MPD eller MMD ändå beviljat dispens”, visar Di:s granskning.

Här lyfter DI fram ett fall där ett företag fått dispens för att släppa ut fyra gånger så mycket nickel trots att Naturvårdsverket gått emot i sitt yrkande. Men Naturvårdsverket är bara en remissinstans av flera och enligt huvudregeln ska ett företag få dispens om kostnaden för att installera till exempel en reningsutrustning blir oproportionerligt stor kontra miljönyttan.

– Det är självklart så att om en domstol eller Länsstyrelsen går emot Naturvårdverkets yttrande, som är ett av flera, betyder inte det att något fel pågått som DI:s artikel verkar vilja påskina. Naturvårdsverket framför sin hållning i en fråga, men domstolarna gör sin bedömning utifrån flera yrkanden i ärendet och huvudregeln är att kostnaden inte får vara oproportionerligt stor för företagen, säger Nicklas Skår, jurist på Svenskt Näringsliv som också intervjuats i DI:s artikel.

Han menar att DI inte heller tar med hela bilden som visar att företagens utsläpp minskat med i snitt cirka 80 procent sedan 1970-talet samtidigt som antalet regler växt kraftigt.

– Det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka, men konsekvensen är att företagens utrymme, dvs marginalnyttan av att upprätthålla ett krav i förhållande till kostnaden, har minskat i takt med att de här framstegen på utsläppssidan gjorts. Det betyder i sin tur att kostnaden för att investera i en reningsprocess kan bli mycket hög och kanske äventyra hela verksamheten. Det är därför vi har den här regeln. Dessutom skulle exempelvis en verksamhet som bidrar till att klara klimatomställningen kunna omöjliggöras om vi inte tog hänsyn till kostnad–nytto-aspekterna. Men det resonemanget tog inte DI upp i artikeln vilket jag tycker är synd, säger Nicklas Skår.

DI:s reporter  frågar också Nicklas Skår om man inte” subventionerar ett bolags vinst när man inte tvingar det att ta reningskostnaderna”.

”Nej, det gör man inte. Det är en avvägning mot vad som är ekonomiskt möjligt. Utan det skulle alternativet ofta vara att inte ha verksamheten”, svarar Nicklas Skår.

Nicklas Skår säger till NMI att han fått läsa citatet, men reagerat på hur det använts i artikeln.

– Här framstår det som att jag struntar i miljövärden och att det är ok för företag att förstöra miljön. Frågan om man ska tvinga ett bolag att ta alla reningskostnader är också ställd som att det alla uppnådda miljöförbättringar inte existerar utan att vi är kvar i en situation som på 1970-talet samtidigt som att varje värde är absolut och ska uppehållas oavsett kostnad för företagen. Jag tycker det är tråkigt att DI inte bemödat sig mer att förklara de här sambanden och de målkonflikter som måste hanteras – inte minst om vi ska kunna ställa om samhället mot fossilfrihet.

DI:s redaktionschef Jonas Jonsson svarar NMI i ett mejl att:

”Vi ser den här publiceringen som mycket relevant i den pågående diskussionen om tillstånd. Den aktuella artikeln är en genomgång av beviljade dispenser från EU:s gränsvärden för utsläpp inom olika sektorer, så kallade BAT-slutsatser, och för användning av förbjudna kemikalier från Kemikalieinspektionen. Nyhetsvärderingen är att den höga andelen av beviljade ansökningar tillsammans med att Sverige sticker ut i statistiken gällande den förstnämnda sorten jämfört med resten av EU. Det är således inte huvudsakligen en granskning av hur ofta MPD och MMD går emot Naturvårdsverket, även om det är relevant i sammanhanget för hur bedömningarna görs jämfört med expertmyndigheten bedömning”.

Martin Berg

Mediegranskare

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.