Debatt med MO om rätten att bemöta kritik

NMI:s Mats Olin och Pamina Falck har i en artikel i Journalistförbundets tidning Journalisten uppmärksammat brister i bemötanderätten. Det förekommer att medier publicerar något som liknar ett bemötande, men där den kritiserade inte fått ta del av allvarlig kritik. Det är då ett skenbemötande, och det måste den medieetiska prövningen komma åt, men det sker inte idag. I Norge och Danmark gör de medieetiska institutionerna regelmässigt en bedömning av om den kritiserade fått ta del av kritiken, och fått bemöta den.

Bild: Hur presenteras kritiken för den kritiserade? Svt-journalisten Jimmy Kirvesmäki gav inte Sakarias Mårdh möjlighet att bemöta allvarlig kritik. Läs NMI:s granskning från augusti.

Dessutom gäller inte bemötanderätten fullt ut för företag och andra juridiska personer, vilket försämrar journalistiken.

Medieombudsmannen Ola Sigvardsson bemötte kritiken, och han menade att det vore orimligt och i strid med källskyddet om han skulle undersöka hur bemötanden gått till.

NMI menar i en slutreplik (publicerad nedan) att Medieombudsmannen talar emot sig själv, och tar ett aktuellt avgörande i Mediernas etiknämnd som exempel.

***

Replik till Ola Sigvardsson

Medieombudsmannen (MO) Ola Sigvardsson menar att det är ”god journalistik” att låta en kritiserad part komma till tals samtidigt, oavsett om det är en enskild person eller ett företag som kritiseras.

Men han vill ändå inte att sådana fall ska kunna prövas i medieetiken. Det är ologiskt. Vilket värde har en regel som inte prövas? Ola Sigvardsson menar vidare att det skulle utgöra ett hot mot källskyddet om man skulle undersöka på vilket sätt den kritiserade fått erbjudande om att bemöta, ”vad som faktiskt utspelat sig mellan parterna”, som han utrycker det.

Varför gör han då precis en sådan undersökning i det beslut som han hänvisar till?  Beslutet handlar om ett kritiserat företag som nekas rättelse och bemötande av Sundsvalls Tidning. Som ”bevisning” använder MO sju stycken mejl som sänts mellan parterna.

Man kan konstatera att de sju mejlen, som återges i det offentliga beslutet, spelar stor roll för beslutet att fälla Sundsvalls Tidning. MO:s motivering för fällningen tar spjärn mot det som framkommer i mejlen: företaget ber om rättelse och genmäle, vilket tidningen avvisar.

”Tidningen har namngivit företaget, men konsekvent undvikit att låta det gå i svaromål, fast anmälaren framfört önskemål om både rättelse och genmäle.”, skriver MO. I det här fallet är det lätt att se att företaget begärt rättelse och genmäle, eftersom MO tagit del av mailen mellan parterna. Hade MO inte fått ta del av dem – vilket ofta är fallet i prövningar – hade han och nämnden knappast kunna slå fast det de nu kommer fram till i sitt fällande beslut. Det är i själva verket helt centralt för den här fällningen att kontakterna mellan tidningen och företaget varit tillgängliga.

Har MO därmed brutit mot grundlagen, där källskyddet återfinns? Källskyddet handlar om att exempelvis en journalist måste skydda en källa som önskar vara anonym. Men anonym kan man inte vara när man anmäler till MO. En förutsättning för att MO ska pröva en anmälan är att den person som det handlar om själv anmäler frågan till MO. Därför är det svårt att förstå vad Ola Sigvardsson menar med sin invändning. Vems anonymitet ska skyddas i det aktuella fallet?

NMI kan konstatera att MO:s motsvarigheter i Norge och Danmark regelmässigt bedömer hur bemötandet gått till, genom att undersöka exempelvis mejl. Det skulle även MO kunna göra. En publicist kan självklart välja att inte lämna ut den här typen av dokumentation, till exempel för att skydda en källa.

MO har inga polisiära befogenheter, ändå var det uppenbarligen fullt möjligt att ta del av mejlen i det ovan nämnda fallet.