Ola Sigvardsson. Foto Kerstin Weyler.
Exakt på dagen tio år som PO och MO kommer det ha blivit för Ola Sigvardsson när han kliver ut den sista mars och ersätts av Caspar Opitz. När han tillträdde den 1 april 2011 var undertecknad involverad i den då mediegranskande sajten Second Opinion som granskade det medieetiska systemet, bland annat genom att följa PO:s arbete och besluten i Pressens Opinionsnämnd. NMI och dess föregångare Timbro medieinstitut har fortsatt det arbetet.
Redan då kunde Second Opinions redaktion konstatera att Ola Sigvardsson var lättillgänglig, gärna svarade på frågor, och la sig vinn om att utförligt förklara sina överväganden. Han startade offensivt och var ganska kritisk mot vissa redaktörer, som han menade missbrukade begreppet ”allmänintresse”. ”Många utgivare motiverar tveksamma publiceringar med att det finns ett allmänintresse”, sa han till Second Opinion 2011.
Ola Sigvardssons uppdrag har varit att vara ”Allmänhetens Pressombudsman, och sedan ett drygt år ”Allmänhetens Medieombudsman”. Hans lön har förvisso betalats av medieföretagen, och de är väl representerade när det gäller styrningen av MO:s uppdrag. Uppdraget från allmänheten är vagare. Allmänheten representeras i Mediernas etiknämnd, och utses av JO och Advokatsamfundet. Men deras jobb är att ta ställning till anmälningar snarare än att vara MO:s uppdragsgivare.
Hur vet MO hur allmänheten uppfattar institutionen?
– Det vet vi mycket lite om. Egentligen bara utifrån vad enskilda personer som varit i kontakt med oss sagt. I grund och botten är det säkert så, att få känner till vår existens och funktion. Det är först när man på ett eller annat sätt råkar illa ut i medierna som man intresserar sig för oss, menar Ola Sigvardsson.
Ett omtalat ärende under Sigvardssons första månader som PO var när en programledare på svt hängdes ut av tidningen Expressen, ”tagen för knark”.
Expressen fälldes i december 2011 med motiveringen att det handlade om misstanke om ett ringa brott med litet allmänintresse.
”Det finns naturligtvis ett stort intresse runt en händelse av det här slaget. Men intresset har snarare drag av nyfikenhet än av allmänintresse.”, skrev Sigvardsson.
Han hade redan på våren i olika sammanhang uttalat sig offentligt om publiceringen och konstaterat att den skulle kunna leda till en fällning. Detta uppmärksammades av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson: ”Om det var Sigvardssons opinionsbildning som fick Lindholm att anmäla oss och om den dessutom påverkade PON-ledamöternas inställning till Expressen vet inte jag, men hans agerande är i linje med tidens tecken.”
Möjligen var detta en lärdom för Ola Sigvardsson som numera helst inte uttalar sig i förväg om publiceringar som kan komma att anmälas. Däremot är frågan om vad som är allmänintressant, då intrång i integriteten kan accepteras, fortfarande i fokus. Som i Metoo-fallen.
Vilka har varit de viktigaste händelserna under de tio åren?
– Om man talar om enskilda ärenden så tycker jag det är de som handlar om Metoo.
Ola Sigvardsson är noga med att understryka hur positivt och viktigt Metoo var för samhällsklimatet innan han förklarar de medieetiska bristerna:
– Problemet var att det var ett antal enskilda människor som exponerades och kritiserades men med svaga belägg för påståendena. Det var ett högt tonläge. Men underlaget var för svagt. Det ledde till ett stort antal fällningar. Jag ägnade bortåt ett år åt de här frågeställningarna.
– Det fanns en risk att vi skulle bli utpekade som mörkermän, eller som några som var emot Metoo. Det fanns också en risk att de medier som fälldes skulle slå bakut. Men i huvudsak hände inte detta. Det var i alla fall väldigt lite kritik som nådde oss.
För Metoo-fällningarna fick PO och Pressens opinionsnämnd trots allt kritik av redaktörer som menade att de nu satt gränsen för snävt för vilka som kunde anses vara makthavare som kan granskas hårt av medier. Thomas Mattsson jämförde med granskningen av Harvey Weinstein, som ledde till ett mångårigt fängelsestraff för våldtäkt. Fallet Weinstein startade Metoo-rörselsen. Hade det varit svenska medier som granskat honom så hade de varit tvungna att anonymisera honom, för att inte bli fällda av den svenska opinionsnämnden.
Det här håller inte Sigvardsson alls med om. Han menar att det inte handlade om personernas ställning, utan om att beläggen för de publicerade uppgifterna var för svaga.
– Det finns en betydande kvalitetsskillnad mellan Weinstein-fallet och kulturprofilen-fallet å ena sidan och de fällda Metoo-publiceringarna å andra sidan. New York Times hade ett helt team som under många månader undersökte uppgifterna om Weinstein för att belägga dem. När DN och Matilda Gustafsson skrev om Jean-Claude Arnault så låg det ett långt och noggrant journalistiskt jobb bakom.
Det här kommer vi förmodligen kunna läsa mer om i den bok som Sigvardsson nu planerar, om tiden som PO och MO.
Foto: Kerstin Weyler.
Ola Sigvardsson lyfter fram ytterligare en viktig förändring under åren: hybridjournalistikens framväxt, alltså där man i opinionsjournalistik väver i nyhetsuppgifter. Ett exempel är Åsa Lindeborgs fällda artikel om forskaren Martin Kragh, där hon påstod att Kragh samarbetade med den brittiska underrättelsetjänsten. Den typen av hybridmaterial har blivit vanligare och då kommer man till problematiska överväganden. I opinionsmaterial ska man få vara friare att kritisera utan att det krävs bemötande, men här menade Sigvardsson och nämnden att artikeln fick bedömas på samma sätt som en nyhetsartikel.
– Vi kan se ett ökat antal anmälningar mot opinionsmaterial. 2007 gällde sju procent av anmälningarna opinionsmaterial. 2019 var det 21 procent av anmälningarna, en tredubbling. Jag tror att min efterträdare får fundera på hur han ska hantera det här.
En tredje anmärkningsvärd utveckling är att antalet anmälningar nästan fördubblats sedan 2011, men antalet fällningar har samtidigt nästan halverats.
– Att anmälningarna ökat tror jag beror på att vi har blivit mer kända och mer digitala. Minskat antal fällningar beror nog på en professionalisering där tidningarna har blivit skickligare att bedöma var den etiska gränsen går.
Nämnden håller i stor utsträckning med om Ola Sigvardssons bedömningar. Det är bara i sex procent av fallen under tio år, vart 17:e, som nämnden ändrar hans rekommendation, alltså fäller när Sigvardsson vill fria eller vice versa. Det handlar om ungefär sex gånger per år i genomsnitt. Under företrädaren Yrsa Stenius var oenighet nästan tre gånger vanligare, 17 procent av fallen, och det var vanligare även under Olle Stenholms tid. Då ändrade nämnden cirka tio procent av hans rekommenderade beslut.
Samstämmigheten mellan dig och nämnden har blivit större. Varför?
– Även här tror jag att professionaliseringen av journalistiken slår igenom.
De första pressombudsmännen Lennart Groll och Thorsten Cars var jurister. När PO är publicist så kan det leda till större samsyn, menar Ola Sigvardsson.
– På Stenius och Stenholms tid var besluten mer kortfattade. Jag har varit mån om det ska finnas en tydlig argumentation och redogörelse för parternas ställningstagande. Det kan ha haft en viss betydelse för nämndens ställningstaganden.
Har förändringen från PO till MO blivit som du ville?
– Ja, i hög utsträckning. Det har tagit lång tid, jag minns diskussioner om detta redan 2006. Jag tycker att överenskommelsen som nu gäller har blivit bra, det är en framgång.
– Det är dock en större komplexitet i ärendena, det är mer information att hålla reda på i ett långt tv-program jämfört med i skrivna artiklar.
De första besluten i nämnden angående etermedier fattades vid decembermötet, och då fälldes SVT och TV4.
NMI har tidigare visat att insynen och transparensen i ärendena som rör Sveriges Television, Sveriges Radio och de andra etermedierna minskar i och med flytten från Granskningsnämnden till MO och Mediernas etiknämnd, något som också Regeringen uppmärksammat.
En åtgärd för ökad transparens som förväntas inom kort är att nämndens friande beslut kommer att publiceras på MO:s webbplats. Tidigare har de skickats ut till intresserade, men inte varit sökbara. Det får ses som ett myrsteg, men trots allt ett steg, för ökad öppenhet.
I en tidigare intervju med NMI öppnade Ola Sigvardsson för att offentliggöra information om anmälningsgrunder. Varje anmälan som kommer in till MO kodas efter en rad kriterier, varav anmälningsgrund är en. Anmälningsgrund kan till exempel handla om att anmälaren anser att hen inte fått bemöta kritik, eller att det som publicerats är ett omotiverat intrång i den personliga integriteten.
Men nu har MO ändrat sig. Han menar att bedömningarna av anmälningsgrunder inte håller tillräckligt hög kvalitet för att kunna publiceras.
– Det finns för stora svagheter i den här delen av vår kodning, eftersom det är olika personer som kodar och det finns skillnader mellan bedömningarna.
Visst har det då och då riktats kritik mot Sigvardsson och det sätt han skött ombudsmannarollen. Men det är en västanfläkt jämfört med vad som drabbade hans företrädare Yrsa Stenius. Kritiken mot henne var massiv, särskilt när det gällde att hon ville fälla Expressen för att ha pekat ut Jan Guillou som KGB-agent. Publiceringarna friades senare i nämnden. Flera redaktörer krävde hennes avgång och det sista året bojkottade Expressen PO och deltog överhuvudtaget inte i processerna.
Någon bojkott mot PO under hans tid kan Ola Sigvardsson inte minnas. Snarare är uppslutningen total, både bland redaktörer och politiker. Några ifrågasättanden eller hot mot det medieetiska systemets existens upplever inte MO. Fler och fler medier ansluter sig, vilket kan skapa nya utmaningar.
Nyligen anslöt Nya Tider, Samhällsnytt, Exakt24 och Swebbtv, som är alternativmedier på högerkanten och som de traditionella medierna i andra sammanhang är mycket kritiska emot. Men nu får de alltså komma in i värmen.
Att de vill vara med kan ha att göra med att anslutning till det medieetiska systemet numera är ett kriterium för att få statliga bidrag. Staten har på så vis outsourcat bedömningen av vilka medier som godkänns. Å andra sidan är det enda kravet som ställs för att bli frivilligt granskad av MO att mediet har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare. Och för att bli ansvarig utgivare krävs inga särskilda kunskaper om journalistik.
” Vi tar inte ställning till mediernas åsikter. Yttrande- och tryckfrihet handlar ytterst om att försvara rätten att ha extrema åsikter. Med utgivningsbevis och ansvarig utgivare är alla välkomna.”, skrev Ola Sigvardsson med anledning av de nya ”medlemmarna”.
Second Opinion var en av de första som anslöt sig frivilligt redan 2011 och även Näringslivets medieinstitut är en av de nu drygt 60 ansluta digitala medieplattformarna.
– Samtliga som uppfyllt kriterierna, det vill säga utgivningsbevis och ansvarig utgivare, har fått ansluta sig. Ingen har heller aktivt lämnat systemet sedan de anslutit sig. De enda vi fått stryka från vår lista är de som lagt ned verksamheten.
Ola Sigvardsson pekar på en ny utmaning som handlar om de nya mediernas inflytande över medieetiken:
-Allt fler seriösa aktörer finns bara på nätet. Den stora utmaningen är att göra dem jämbördiga med etermedier och tidningar inom det medieetiska systemet. När de går med måste de acceptera reglerna men får inget inflytande. Att hitta ett sätt för inflytande är en viktig fråga för framtiden. De skulle kunna få inflytande genom att de ansluter sig till exempelvis TU eller att det blidas en ny organisation.
Strategin är hur som helst ökad inkludering snarare än exkludering, vilket kanske är en fråga om långsiktig överlevnad för det medieetiska systemets relevans. Man skulle kunna tänka sig att digitaliseringen och framväxten av nya medieformer – utan ansvariga utgivare – annars på sikt skulle göra MO obsolet och att domstolarna tar över. Domstolarna har beroende på digitaliseringen hur som helst fått mer att göra inom yttrandefrihetsområdet.
Finns det inte en risk med att få in många nya oerfarna publicister i systemet?
– Jag tror att utmaningen ligger i att över lång tid etablera ett etiskt förhållningssätt bland nya internetbaserade medier, och det gör man genom att ha dem med nära vår verksamhet. Inkludering är ett viktigt sätt att sprida vårt tankesätt. Vi har hållit på med tidningarna i 100 år, och det först de senaste 30 åren som vi har fått ett riktigt kulturellt genomslag, så det tar lång tid.
Hur upplever du att granskningen av PO och MO har utvecklats?
– Den medieetiska diskussionen har ökat oerhört. Den fanns för tio år sedan, men den var sporadisk och det var sällan som den bröts sig ut från kretsen av de mest intresserade. Idag är det medieetiska diskussioner nästan varje dag i offentligheten. Medieetiken har blivit en central fråga i samhällsdebatten. Däremot när det gäller den journalistiska granskningen av MO så är inte skillnaden så stor.
Hat och hot är inget som drabbat Ola Sigvardsson, mer än en gång. Då hade han i en debattartikel ifrågasatt publiceringen av övervakningsbilder på en person i samband med ett rån i tunnelbanan.
– Det skrevs om att jag ville skydda en invandrare och därför borde straffas. När jag kom hem till min lägenhet så låg det grisblod på trottoaren och man hade målat upp ett tunnelbanespår. När de här personerna går från tangentbordet till porten där jag bor, det tyckte jag var hotfullt.
Ola Sigvardsson polisanmälde, men anmälan lades ner.
– Jämfört med vad många journalister varit med om har jag varit befriad från hat och hot.
Integritetsfrågor av olika slag har utvecklats enormt under de här åren, beroende på sociala medier, och allmänhetens acceptans för olika intrång har kanske förändrats. Har medieetiken hängt med?
– En kränkning gör nog lika ont 2021 som 2011. Det finns också en motreaktion som innebär en större rädsla att medverka på de offentliga arenorna. Exempelvis har det blivit vanligare att föräldrar är upprörda över att en tidning intervjuat deras barn. Vanliga människor är rädda för att även i helt okontroversiella frågor medverka i medier.
Ett förslag som Ola Sigvardsson presenterade som ny PO var att när journalister i sin yrkesroll yttrar sig i sociala medier, även på privata konton, så borde det kunna prövas medieetiskt.
”Att utgivaren har svårt att övervaka vad en medarbetare gör på sitt privata konto är ett argument som lyfts fram i debatten. Det är, enligt min mening, en undanflykt. Som arbetsledare kan man ställa krav på att material som tas fram i tjänsten inte används privat av medarbetare så att det bryter mot det pressetiska regelsystemet.”, skrev Ola Sigvardsson i PO:s Årsberättelse 2011.
Efter hård kritik fick han backa ifrån förslaget. Men i december 2013 beslöts att börja pröva tidningarnas yttranden i sociala medier, på konton som tidningarna kan kontrollera, alltså inte journalisters privata konton. ”En avgörande faktor är utgivarens möjlighet att ha befogenhet över kontot, till exempel kunna besluta att inlägg ska tas bort eller att kontot ska avslutas.” skrev PO.
– Det var jag som drev på att få den lösningen som vi fick. Jag är nöjd med den. Men man kan konstatera att det fortfarande är mycket ovanligt med anmälningar mot tidningarnas aktiviteter sociala medier.
Inga kommentarer