Efterfrågad information offentliggörs i MO:s årsberättelse

I våras berättade Medieombudsmannen Ola Sigvardsson att det förs statistik på anmälningsgrunder, alltså statistik över de klagomål på publiceringarna som anmälarna för fram, men att dessa uppgifter inte offentliggörs. NMI påpekade att ME:s motsvarighet i Norge, Pressens faglige utvalg, har valt att offentliggöra liknande statistik för att öka förståelsen för hur medieetiken efterlevs i praktiken.

”Varför offentliggör ni inte den statistiken?

– Jag har inget som helst emot att publicera den statistiken, det har aldrig kommit på tal tidigare. Vi skulle kunna börja offentliggöra dessa uppgifter i våra årsberättelser.” svarade Ola Sigvardsson då.

Vid en senare intervju sade Ola Sigvardsson till NMI att han hade ändrat sig och att anmälningsgrunderna inte kommer att offentliggöras, eftersom informationen innehåller svagheter som beror på att olika handläggare kan bedöma anmälningsgrunden på olika sätt.

Men nu publiceras alltså anmälningsgrunderna för första gången i alla fall,  och Ola Sigvardsson motiverar beslutet med att informationen är värdefull och att man i årsberättelsen varit tydlig med att det finns osäkerheter med statistiken.

Av statistiken framgår att den vanligaste anmälningsgrunden handlar om felaktiga eller ofullständiga sakuppgifter. Det är dock en anmälningsgrund som inte prövas av MO, såvida det inte leder till integritetskränkning.

Nytt för 2020 är att etermediernas publiceringar nu delvis prövas i det självreglerande systemet och SVT toppade direkt listan på årets mest anmälda medium med totalt 81 inkomna ärenden, att jämföra med tvåan på listan Expressen som anmäldes till MO vid 76 tillfällen.

MO skriver i sin sammanfattning av året att prövningar av etermedia i allmänhet tar mångdubbelt längre tid att utreda än prövningar av textbaserade publiceringar gör. Han skriver vidare att den ökade arbetsbelastningen var en väntad och oundviklig effekt av att det pressetiska systemet ombildades för att även omfatta prövningar av SVT, SR, UR och TV4, men att kansliets utredningsresurser sannolikt måste stärkas för att utredningstiderna inte ska bli allt för långa.

Ytterligare ett område som ökat arbetsbelastningen under året och som MO belyser är anmälarnas ökade användning av advokater och andra ombud. MO skriver att dessa ärenden oftast blir mycket omfattande och många gånger innehåller, för den medieetiska utredningen, irrelevant information.

”Det ofta onödigt omfattande utredningsmaterialet som uppstår fördröjer besluten. Men den här utvecklingen riskerar också att juridifiera processen hos MO och Mediernas Etiknämnd och föra fokus bort från medieetiken.” skriver MO i årsberättelsen.

Samtidigt kan man konstatera att upplevelsen av juridiska ombud i medieetiska prövningar i Norge är en helt annan än den som beskrivs av MO. Generalsekreteraren för Pressens faglige utvalg, Elin Floberghagen, har i en intervju med NMI snarare lyft fram användningen av jurister som något positivt.

”Är det ett problem för er att anmälare anlitar PR-konsulter eller jurister för att driva sina ärenden i PFU?

– Nej, jag ser inget problem med att anmälarna använder sig av en tredje part. De har bra koll på processen inom PFU och ger den enskilde större möjligheter att få igenom sina rättigheter.”, svarar Elin Floberghagen.

En viktig skillnad mellan de två ländernas medieetiska system är att Pressens faglige utvalg tillämpar en praxis i sina prövningar vilket leder till en förutsägbarhet i hur medieetiken ska tolkas samt vilka rättigheter den enskilde har gentemot medierna. Samma förutsägbarhet finns inte i det svenska systemet som inte tillämpar någon praxis, istället kan ME:s beslutsgrunder variera från fall till fall.