Ola Sigvardsson öppnar för att publicera anmälningsgrunder

Pressens opinionsnämnd har aldrig offentliggjort statistik på varför publiceringar anmäls. Men statistiken finns och uppgifterna kan i framtiden bli offentliga, säger Ola Sigvardsson i en intervju med Näringslivets medieinstitut. Han försvarar också slutenheten i den medieetiska prövningen.

 
MO

– Totalt delar vi in anmälarens argument om hur publiceringen brister mot pressetiken i tio olika kategorier, där felaktig eller ofullständig sakuppgift är den kategori som anmälarna för fram mest, säger Ola Sigvardsson.

Varför offentliggör ni inte den statistiken?
– Jag har inget som helst emot att publicera den statistiken, det har aldrig kommit på tal tidigare. Vi skulle kunna börja offentliggöra dessa uppgifter i våra årsberättelser.

Frågan blev aktuell i en intervju med Elin Floberghagen, ordförande i Pressens faglige utvalg (PFU), vilken är Norges motsvarighet till Mediernas etiknämnd (MEN).

PFU har länge kategoriserat fällningar efter vilka som fällts och varför, och statistiken presenteras på PFU:s årliga seminarium. Detta har enligt Elin Floberghagen lett till ökad förståelse för hur pressetiken efterlevs i praktiken. Men liknande data på varför publicister fälls, eller anmäls är alltså inget som MEN offentliggjort hittills.

Det finns fler skillnader mellan grannländerna. I Norge är prövningen offentlig och de pressetiska reglerna skyddar såväl enskilda som företag. I Sverige saknas insyn och endast en liten del av de ärenden som inkommer MO offentliggörs. Avskrivna fall eller fall som frias och ej överklagas, når överhuvudtaget inte allmänheten.

Har Sverige något att lära av den norska pressetiken?

”En yrkesgrupp som kräver öppenhet av andra bör också själva leva upp till samma krav.” Så säger Elin Floberghagen om varför PFU för ca 15 år sedan valde att öppna upp sina prövningar för insyn.

Har hon inte en poäng här?
– Öppenhet är säkert bra för väldigt många som vill ta del av handlingar och prövningar men vår huvudman har valt slutenheten för att skydda den enskildes integritet i känsliga prövningar, säger Ola Sigvardsson.

Även inom PFU fanns en oro för att öppna prövningar av pressetiken skulle skada den enskilde, men detta ha i efterhand visat sig vara en omotiverad oro. Enskilda kan i vissa känsliga fall fortfarande begära att prövningen i PFU ska ske utan insyn men dessa önskemål framförs sällan. I stället är den norska erfarenheten att de allra flesta vill att deras ärenden ska prövas offentligt.

Har ni något stöd för att enskilda önskar få prövning utan insyn?
– Vi möter ofta oro från anmälarna för att de ska bli exponerade igen på grund av anmälan till oss. Ett exempel som visar det är när fällningarna ska publiceras, då avgör anmälaren om hans eller hennes riktiga namn ska stå med. Sammantaget för åren 2017-2019 var det tre fjärdedelar som valde anonymitet, påpekar Ola Sigvardsson.

Ola Sigvardsson kan, om han vill, föreslå och därefter driva förändringsarbeten. Exempelvis var han drivande i att anmälningar nu kan skickas in digitalt, samt att även sociala medier kan prövas i nämnden.

Den norska erfarenheten är att enskilda vill få sina ärenden prövade offentligt, hur tänker du kring det, är ett öppet MEN en fråga som du skulle kunna tänka dig att driva?
– Jag har inga tankar kring utvecklingen i Norge. Jag är nöjd med det svenska systemet och hur vi har det idag. Men systemet är naturligtvis inte perfekt och kan behöva utvecklas över tid.

PFU kan pröva om pressen, sociala medier och public service-bolagen följer de pressetiska reglerna, samt om de lever upp till de yrkesetiska reglerna. PFU är alltså som granskningsnämnden, yrkesetiska nämnden (YEN) och MEN under ett tak.

När Pressens opinionsnämnd (PON) den första januari i år omvandlades till MEN togs ett första steg mot ett integrerat system där etermedia och press granskas av samma enhet. Dock rör MEN:s granskning av etermedia än så länge enbart frågor gällande kränkning av enskild person. Ola Sigvardsson är öppen för att prövningen utökas till andra områden men det finns i dag inga planer på en sådan utveckling. Han poängterar dock att om MEN:s prövning ska utökas så behöver anslaget till nämnden öka avsevärt. I synnerhet om nämnden, likt granskningsnämnden, ska börja pröva saklighet.

– I dag prövar vi saklighet fast i indirekt form. Vi prövar skadan som uppstått och om den varit försvarbar, vi prövar inte sakligheten i sig. En sådan prövning skulle kräva betydligt större resurser.

MEN gör dock ingen prövning av yrkesetiken, det är i stället YEN:s uppdrag. Men YEN har länge fått hård kritik för att vara osynlig, tandlös och verkningslös.

Anser du att YEN granskar yrkesetiken på ett tillfredsställande sätt?
– Jag tror att YEN har ett begränsat värde och de har svårt att genomföra prövningar givet deras små resurser.

Vore det i så fall inte bättre om MEN tog över granskningen av yrkesetik?
– Prövning av yrkesetik ingår inte i vårt uppdrag och man har valt att dela upp det på de viset. Om vi skulle börja pröva journalisters arbetsmetoder så skulle vi behöva ordentligt utökade resurser.

Inte sällan ingår klagomål som rör yrkesetik i anmälningar som inkommer MO men det är alltså inget som MO prövar. Han medger samtidigt att de inte finns ett etablerat samarbete mellan nämnderna.

Kontaktar ni YEN när ni får in klagomål på yrkesetik som ni inte kan pröva?
– Nej, så gör vi inte. Vi lämnar aldrig vidare en anmälan till något annat institut. Det är upp till anmälaren. I våra beslut har vi däremot i flera år hänvisat till YEN när det varit befogat. När PON ombildades till MEN införde vi en ny rutin om att informera anmälare vars anmälningar även berör granskningsnämndens ansvarsområde, om att det kan vända sig till just granskningsnämnden. Sedan några veckor tillbaka har vi infört samma rutin för anmälningar som berör YEN.

I publicitetsreglerna punkt 13 står skrivet: ”Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter”. Detta handlar i grunden om att ge korrekta och sakliga nyheter. Men kravet på samtidigt bemötande gäller enligt MEN:s praxis enbart privatpersoner. När det kommer till kritik riktat mot företag och andra juridiska personer anser MEN att det är tillräckligt med ett bemötande i efterhand.

”Jag kan faktiskt inte förstå hur MEN resonerar. Utan motpartens perspektiv blir en nyhet ensidig, vilket gör journalistiken sämre.” Så sade Elin Floberghagen när NMI berättade om hur MEN ser på rätten till samtidigt bemötande.

Kan du förstå hennes kritik?
–  Om jag ska tolka huvudmannen så är det kopplat till hur lagen ser ut, där kan man inte förtala juridiska personer. Inom pressetiken har man dock valt att ge juridiska personer vissa rättigheter men man ser inte dem som lika skyddsvärda som enskilda.

Men hur kan journalistiken leva upp till kravet om saklighet när inte båda sidor i en konflikt får komma till tals helt oavsett om kritiken riktas mot enskilda eller företag?
– Jag tror att det ska ses i perspektivet av att huvudmannen beslutat sig för att systemet är till för den enskilde. Man menar att det är tillräckligt med efterföljande bemötande när det kommer till företag. Dessutom har man ansett att behovet av samtidigt bemötande inte är lika stort för företag som oftast har egna kanaler att kommunicera ut sina budskap i. Däremot gör vi en skillnad på småföretag. Där kan vi i vissa fall pröva dem som enskilda.

PFU har nyligen beslutat om att genomföra en undersökning i hur anmälarna upplever processen och prövningen i PFU. Man hoppas att undersökningen ska bidra till ökad förståelse och insikter i hur PFU kan förbättra sitt arbete. Någon liknande undersökning har aldrig gjorts i MEN eller tidigare PON.

Skulle en likande granskning av MEN kunna bli aktuell?
– En granskning av hur anmälare upplever vår process låter intressant. Det skulle kunna bli aktuellt om några år när man vill utvärdera det nya systemet. Jag kan inte sitta här och lova dig saker men det låter som sagt intressant.

Pamina Falck

Mediegranskare Näringslivets medieinstitut

Inga kommentarer



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *