Kuba
Det har varit ett händelserikt år på Kuba. I april lämnade Raúl Castro posten som förstesekreterare i kommunistpartiet. I hans ställe tillträdde Miguel Díaz-Canel, som redan för några år sedan tog över presidentposten från Raúl Castro. Med andra ord är det i år första gången sedan revolutionen år 1959 som inte en Castro sitter vid makten på Kuba.
Vad är bakgrunden till protesterna?
”Det är nog den djupa ekonomiska kris som Kuba befinner sig i som förvärrats av både pandemin och den skärpta blockaden som USA har upprätthållit i sextio år mot ön och som har skärpts de senaste fyra åren.”
Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Ivan García
Några månader senare, i juli, utbröt de största demonstrationerna på Kuba sedan 1994. Den utlösande faktorn var bristen på basvaror som mat och elektricitet. Därtill har demonstranter visat missnöje med coronapandemins utveckling på ön och bristen på yttrandefrihet. Iakttagare har noterat att det under Raúl Castro, till skillnad från under hans storebror Fidels tid vid makten, har varit möjligt för vanliga kubaner att skaffa en mobiltelefon och koppla upp sig mot internet. Detta har gjort oppositionen på Kuba livligare, vilket i sin tur har mötts med arresteringar och husarrester.
Formellt sett är Kuba en republik, men eftersom det styrande kommunistpartiet har förbjudit alla andra partier är landet i praktiken en diktatur. Kubas själva författning fastslår att den ledande rollen i samhället och staten ska innehas av kommunistpartiet. Med andra ord är Kuba en av få kvarvarande kommunistiska enpartistater, något som gör landet till en politisk vattendelare.
Med anledning av detta är de svenska public service-mediernas bevakning av Kuba extra intressant. Det är svårt för den allmänhet som finansierar public service att få insikt i hur bevakningen ser ut över tid, inte minst eftersom granskningsnämnden, som ibland granskar sakligheten och opartiskheten i enskilda program, inte gör bedömningar över tid.
”Mänskliga rättigheter, det beror på vad man menar. Vården och utbildningen brukar kommunistpartiet på Kuba lyfta fram, och vänstern i hela Latinamerika. Det är också mänskliga rättigheter, så på det sättet kan de visa upp någonting. Men när det gäller de politiska mänskliga rättigheterna, medborgarrättigheterna, så är det mycket dystrare.”
Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Ivan García
I syfte att erbjuda en helhetsbild har NMI gjort en sammanställning av Sveriges Radios bevakning av Kuba under 2021.
I allmänhet är det tre förklaringar som lyfts fram: pandemin, USA:s ekonomiska blockad, och interna ekonomiska problem. Vid enstaka tillfällen beskrivs de senare i detalj, exempelvis av Lars Palmgren i Studio Etts kvällssändning 16/4, men desto oftare är det otydligt vad dessa problem är. En typisk beskrivning av situationen är att ”Kuba befinner sig i en djup ekonomisk kris som har förvärrats av coronapandemin och USA:s skärpning av embargot de senaste fyra åren” (Ekot 12/7).
Det är värt att notera att någon uttrycklig koppling aldrig görs mellan det kommunistiska systemet och de ekonomiska problemen. I Studio Ett 15/7 påpekar visserligen Ivan García att Kuba är kommunistiskt, men detta presenteras inte som orsaken till problemen utan en mindre framgångsrik lösning: ”Dessa problem har den reglerade och centraliserade kommunistiska ekonomin inte lyckats lösa” [min kursivering]. I P1 Morgon 12/7 nämner han i förbifarten att ”Kuba lider av de egna felen i den ekonomiska politiken”, och i Studio Ett 19/4 specificerar han att landets problem härrör sig ur ”den kubanska modellens, som de kallar socialistiska modellens, egna brister” i kombination med USA:s embargo och pandemin.
Mönstret känns igen från den granskning NMI gjorde 2018 av SR:s respektive SVT:s bevakning av krisen i Venezuela. Båda redaktionerna visade sig genomgående välja att förklara situationen med oljepris, hög statsskuld och korruption, medan den centrala orsaken – det socialistiska politiska systemets tillkortakommanden – utelämnades.
Samtidigt är SR:s bevakning av Kuba inte utan nyanser. Bristen på yttrandefrihet, de repressiva åtgärderna mot oppositionen och regimens tendens att tysta meningsmotståndare är återkommande teman i rapporteringen. I Studio Ett 19/4 frågar studion García hur de mänskliga rättigheterna har utvecklats på Kuba, och får svaret att det ser dystert ut när det gäller de medborgerliga rättigheterna. Å andra sidan säger han också att det beror på vad man menar med mänskliga rättigheter: ”Vården och utbildningen brukar kommunistpartiet på Kuba lyfta fram, och vänstern i hela Latinamerika. Det är också mänskliga rättigheter, så på det sättet kan de visa upp någonting.”
***
Om undersökningsmetoden
Programmen har hittats med hjälp av företaget AllEars transkriberingsprogram, som letat efter nyckelordet ”Kuba” i Ekot, P1 Morgon och Studio Ett. En del träffar har sorterats bort som endast nämnt Kuba i förbifarten, eller handlat om ämnen där Kuba nämnts men inte dess politiska system och den rådande situationen i samhället (exempelvis nyheter om den amerikanska fängelsebasen Guantanamo). Återstående inslag har transkriberats, utom i de fall ljudfilen inte längre har varit tillgänglig på internet.
För att göra materialet mer överskådligt har vi i den bifogade filen med transkriberingar gulmarkerat de stycken där en reporter beskriver Kubas politiska system eller förklarar vad landets ekonomiska problem beror på.
Inga kommentarer