Bolling om klimatjournalistiken: Vad hände med konsekvensneutraliteten?

Jag lovade i min förra krönika att förklara varför det är konstigt att medierna är så ovilliga att referera till studier och statistik som inte bekräftar bilden av nära förestående klimatkatastrof.

På journalisthögskolan får man lära sig att en nyhet är det oväntade. I Nationalencyklopedin definieras en nyhet som ett ”offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt”. Handen på hjärtat: Vad är det oväntade i klimatfrågan i dag? Är det att ”vi ser allt fler väderkatastrofer”, att ”temperaturen når nya rekord” eller att ”isarna smälter fortare än befarat”? Knappast.

Efter en femton år lång spärreld av rubriker som säger ungefär de sakerna utgår nog de flesta mediekonsumenter från att läget är så där. Det är alltså inte mer nyhet än att kabla ut att Kina är odemokratiskt eller att USA är rikt. Ändå är rubrikerna lika stora varje gång. För den som är insatt i ämnet börjar referaten om FN:s klimatpanel och dess möten och rapporter se ut som copy-paste. Och ändå finns det så mycket okänt att rapportera om i den här frågan. Varför inte börja med att granska sanningshalten i de där rubrikerna?

Innan jag går vidare vill jag göra en disclaimer, som man säger numera: Det är ingen tvekan om att jordens temperatur har ökat, och det finns goda skäl att utgå från att människan har bidragit till det. Det är på alla sätt utmärkt att vi ställer om energisystemen. Det här handlar inte om det. Det här handlar om att tänka flera tankar samtidigt.

Så.

Om det enda verktyg man har är en hammare ser alla problem ut som en spik. Med tunnelseende på klimatfrågan beror varje storm och varje översvämning på att vi flyger, överkonsumerar och avverkar skog. Med en lite elak jämförelse är det som när xenofobiska populister skyller alla samhällsproblem på invandringen. Det är inte så enkelt. Det finns gott om exempel på klimatlarm som inte håller måttet utifrån de krav man rimligen kan ställa på en journalistik som ska vara sann och relevant. Följ med på en rundtur i detta lika väldiga som brännande ämne.

• Brännande, ja. De årliga skogsbränderna i delar av västvärlden genererar sjok av olycksbådande artiklar. Men globalt minskar bränderna trendmässigt. För några hundra år sedan brann en många gånger större yta än i dag. Även om man tittar på de senaste decennierna syns i de flesta regioner en nedgång – inklusive i Medelhavsområdet. Om förvaltningen av skog förändras har det betydelse. Låter man bränsle ligga kvar i form av torra grenar och låg undervegetation? Glesar man ut skogen regelbundet eller låter man den förtätas i fred? Bor fler européer, nordamerikaner och australier i eller nära skogar som förr brann bortom kameralinserna? Sådana frågor bör journalister också söka svaren på.
• 

  Debarati Guha-Sapir​, Foto: CRED

  Ett fall jag själv ägnat en del tid åt att granska, därför att
  det så flagrant motsade vad jag lärt mig, var en
  Lancetstudie hösten 2017 om trender i extremväder.
  Den sade att fallen ökat med 46 procent under 2000-talet.
  Detta byggde på en mycket kreativ tolkning av data.
  ”Nej, vi ser inte de 46 procenten”, sade Debby Guha-
  Sapir, chef för belgiska CRED, det FN-stödda institut
  som är världsledande på att samla data om
  naturkatastrofer, när jag frågade. FN:s klimatpanel
  ser dem inte heller. Det finns ingen ökning av det
  samlade antalet fall av extremväder. I själva verket
  anas en liten nedgång från 2005. Inte bara stora
  medier som SVT och DN återgav den tvivelaktiga
  studien utan att darra på manschetten, utan även
  dåvarande klimatminister Isabella Lövin.

• Uppvärmningen går i vågor, men i snitt ligger den ungefär i mitten av de scenarier som tagits fram. De satellitmätningar som gjorts sedan 1979 visar dock en lite lägre ökningstakt än markmätningarna gör (den sjönk faktiskt marginellt efter den senaste månadssammanställningen). Få, om någon, bryr sig om satellitmätningarna i atmosfären. Men när det gäller havsnivåhöjningen är det tvärtom satelliterna som gäller. I det fallet visar de nämligen ingen dämpad trend, snarare tvärtom.
• Om uppvärmningen innebär ett hot mot mänskligt välstånd måste samtidigt sägas att utvecklingen bort från fattigdom har haft ojämförligt större betydelse. Människans motståndskraft är många gånger bättre nu än förr. Andelen döda i extrema väderhändelser har rasat till en bråkdel av vad den var i början av förra seklet. Jag brukar använda exemplet Bangladesh. Tre ovanligt (och lika) kraftfulla cykloner drabbade landet 1971, 1991 och 2008. Första gången dog en halv miljon, andra gången 140.000 och tredje gången 4.000. Vad hade hänt? Bättre byggnader, nya skyddsvallar, fungerande varningssystem, bättre kunskap och mer kommunikation.
• En av de intressantaste nyheterna i den senaste IPCC-rapporten är att maxnivån på hur känsligt klimatet är för en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären sänktes från 4,5 till 4 grader. Sett den rubriken, någon?
• Upprepade studier har konstaterat att många gånger fler människor, minst sju gånger fler, dör av kyla än av värme. Uppvärmningen ger sannolikt ett litet positivt netto.
• Atoller i Söderhavet man trodde skulle försvinna under havets yta blir i själv verket större. Det har visat sig att material hela tiden pålagras.
• Att ökenspridningen var en myt kunde Lundaprofessorn Ulf Helldén och hans medarbetare slå fast redan för 25 år sedan. Det pågår en förgröning. Men myter är seglivade.
• Klimatflyktingar finns inte heller. Det medgav FN:s miljöorgan UNEP indirekt redan 2011 genom att stryka sådana referenser. Begreppet klimatflyktingar bygger på en extrapolering Norman Myers gjorde i mitten av 1990-talet.

Extrapoleringar är för övrigt en förbannelse i klimatrapporteringen. Liksom anekdotisk bevisföring. Det finns ett, säger ett, sätt att få en uppfattning om de stora dragen: att titta på trender och genomsnitt.

Man bör aldrig bygga en världsbild på enskildheter och indicier. Ändå är det på sådana lerfötter nästan all nyhetsrapportering om klimatet står.

Som Debby Guha-Sapir sade, efter att med en suck ha berättat hur sura många organisationer blir när hennes institut inte kan leverera ett ökande antal väderextremer till dem: ”Anders, nobody wants good news.”

Det finns alltså massor av spännande information att ösa ur med nyhetsskopan. Och åter: detta utan att backa en tum från vetskapen att temperaturen ökar och att människan har ett finger med i det spelet. Det verkar som om något inte fungerar i den journalistiska dramaturgin här. Vad hände med konsekvensneutraliteten? Vad hände med det frejdiga friståendet från regeringar och organisationer?

Jag vill verkligen inte skapa mer konflikt i den här frågan. Världen är redan onödigt polariserad. Jag känner bara att det är synd, frustrerande och ett slöseri att medierna inte vågar lita på att det inte är farligt att berätta om alla sidor av allt. Folk förstår. Folk kan tänka själva. Just i det här fallet tror jag rentav att klimatengagemanget skulle bli starkare. I alla fall mer välgrundat och genuint.

Anders Bolling
Anders Bolling slutade på Dagens Nyheter i fjol efter 22 år på tidningen