vdar
Allt talar för att den statliga Granskningsnämnden för radio och tv avlövas. Anmälningar om mediala intrång i den personliga integriteteten flyttas till Pressombudsmannen som samtidigt byter namn till Medieombudsmannen. Det handlar exempelvis om fall där någon menar att Sveriges Radio eller Sveriges Television gått över gränsen. Pressens opinionsnämnd, där ärenden som Pressombudsmannen handlagt avgörs och som nyligen fyllde 100 år, byter i så fall namn till Mediernas etiknämnd.
Bild: Cilla Benkö, vd Sveriges Radio och Hanna Stjärne, vd Sveriges Television. Foto: Björn Dalin/SR, Janne Danielsson/SVT.
En stor fördel med förändringen är att statens kontroll av vad som publicerats minskar. Varför ska staten – utöver vad som är bestämt i yttrandefrihetsgrundlagarna – lägga sig i journalistiken? Det vore bättre om staten fokuserade på sin roll som uppdragsgivare genom att tydligare styra upp vad som ska ingå i Public Service-företagens uppdrag, och vad som inte ska göra det, istället för att utvärdera journalistik.
Ytterligare en fördel med den aviserade förändringen är att även det som publiceras på webbsidor av exempelvis SVT och SR kommer att prövas av Medieombudsmannen, vilket fram till nu varit ”laglöst land”.
Men förändringen kan också komma att innebära en stor försämring. Insynen i medieetiken ser ut att minska avsevärt. Såvida inte medieföretagen bestämmer sig för att öka öppenheten.
Granskningsnämnden lyder under offentlighetsprincipen, medan medieföretagen själva får bestämma vilken insyn de vill ge i Pressombudsmannens arbete, snart alltså Medieombudsmannen. Tyvärr har tidningarna hittills valt ett stort mått av hemlighetsmakeri. När så gott som alla handlingar i granskningsnämnden är möjliga att ta del av, är det mesta hemligt när det gäller Pressombudsmannen:
- Anmälningar är hemliga
- Pressombudsmannens bedömning är hemlig när han vill fria tidningen, såvida inte anmälaren överklagar. Först då får vi veta hur Pressombudsmannen resonerat.
- Tidningarnas försvar är hemligt
Det som finns tillgängligt är i förekommande fall Pressens opinionsnämnds beslut, och beslut fattas i nämnden gällande ungefär en femtedel av anmälningarna. Fällande beslut finns sökbara för allmänheten, friande inte.
I runt åttio procent av fallen går det alltså inte ens att få veta att det skett en anmälan, än mindre vad den handlat om. Pressombudsmannen lägger ner ärenden och sedan försvinner de för evigt.
Även när en tidning fälls råder det hemlighetsmakeri: det går inte att ta del av hela den argumentation som tidningen använt för sin sak, och den kan ibland vara omfattande och principiellt viktig. Ett beslut i Pressens opinionsnämnd innehåller en sammanfattning av hur parterna argumenterat, men långt ifrån all viktig information blir offentlig.
Ett aktuellt exempel är när Dagens Nyheter i april fälldes för att ha publicerat grundlösa och nedsättande uppgifter om förre talmannen Urban Ahlin, bland annat omdömet ”maktmissbrukande svin”. I Pressens opinionsnämnds beslut finns en redogörelse för hur DN:s chefredaktör Peter Wolodarski argumenterat för att bli friad. Men redogörelsen saknar uppenbarligen delar som ger viktig information om hur en ledande publicist resonerar om pressetik. Enligt Jan Scherman, som tagit del av Wolodarskis argumentation, har DN-chefen bland annat ifrågasatt att en person med talmannens maktställning ska ha rätt att få sin sak prövad i Pressens opinionsnämnd, det var aldrig tanken när systemet kom till menar Wolodarski. Sherman argumenterar emot.
Peter Wolodarski ska också ha försvarat användningen av ordet svin och presenterat en uppräkning av andra som kallat medmänniskor för svin, exempelvis en känd kock som gett råd om hur man ska agera om gäster beter sig som svin.
Det här är väsentliga principiella resonemang som tål att diskuteras, och som förtjänar offentlighet. Men inget av de här resonemangen finns med i det fällningsbeslut som offentliggjorts. Hemlighetsmakeriet är inte bra för det offentliga samtalet om medieetiken. För det mesta läcker det förstås inte från PO-processerna och vi får ingenting veta.
Man kan ha olika uppfattningar om användningen av ordet ”svin”. En ledamot i Pressens opinionsnämnd reserverade sig och ville fria DN. Nils Funcke menade bland annat att formuleringen måste ses i sitt sammanhang snarare än som ett isolerat ord, och att den därför var försvarlig att publicera.
Men faktum kvarstår att användningen av ordet är ett av två huvudskäl för att DN fälls. Därför är parternas argumentation angående formuleringen avgörande för att kunna förstå och tolka situationen och beslutet. Men det vill tidningarna av någon anledning inte att vi ska få veta. Det leder till den principiella frågan: varför ska det vara hemligt?
Försvararna av sekretessen brukar argumentera för att den finns till för att skydda anmälaren mot ytterligare publicitetsskada. Verkligen? Hur skulle ett offentliggörande av Peter Wolodarskis argumentation skapa ytterligare skada för Urban Ahlin, utöver den som redan skett? I det nämnda fallet har Urban Ahlin själv valt att låta sig namnges i de handlingar som PON offentliggjort.
Är sekretessen till för att skydda den ansvariga utgivaren snarare än anmälaren, kan man undra?
Visst finns det fall där sekretessen är befogad, just för att skydda anmälaren. Möjligheten för anmälaren att slippa ytterligare offentligen måste finnas, men borde bedömas från fall till fall. Många gånger vill anmälaren ha så stor uppmärksamhet som möjligt för sin sak eftersom det ger en viss upprättelse.
Om inget görs för att öka öppenheten kommer alltså handlingar som idag är offentliga i Granskningsnämnden att bli hemligstämplade i Mediernas etiknämnd. Vill Sveriges Television och Sveriges Radio medverka till det? Hur stämmer det i så fall överens med bolagens löften om transparens?
Och vad kan staten göra för att förmå medieföretagen att skapa större öppenhet? Hela upplägget i förändringen bygger på att staten kan lita på att branschen gör ett bra jobb med etikfrågorna, och där borde transparens ingå.
Det vore väl märkligt om journalister och mediechefer som i alla andra sammanhang högljutt protesterar mot brist på öppenhet argumenterar för motsatsen när det gäller deras egen verksamhet.
Frågan är om staten ska medverka till en försämring av insynen. Och frågan är om staten kan ställa någon typ av krav på öppenhet när nu en del av medieetiken kommer flyttas till branschföretagens självkontroll.
Inga kommentarer