Anonyma offer och förövare när skjutningar beskrivs

Under 2021 sköts 46 personer ihjäl i Sverige. När människor blir mördade beskrivs det ofta i nyhetsflödet att någon ”dött efter en skjutning” eller liknande, vilket tar ner allvaret i händelsen. NMI:s Hanna Dalhusen har undersökt hur skjutningar beskrivits i tre ledande nyhetsmedier.

 
Foto Stefano Pollio på Unsplash

Ta del av rapporten här

Hur ser mediernas rapportering om skjutningarna ut? I NMI:s rapport konstateras att många av de undersökta journalisterna inte ställer frågor till makthavare som baseras på den kunskap som finns om ämnet eller ställer följdfrågor på makthavarnas påståenden. Sällan undersöks de förslag som presenteras av politiker i ett bredare perspektiv.

I undersökningen ingår en dryg månads publiceringar i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och svt:s Aktuellt.

Läs även intervjun med Medieombudsmannen Caspar Opitz om rapportering av skjutningar: ”Ingen vill prata med polisen eller journalister”.

Problematiken med skjutningarna har inte gått politikerna obemärkt förbi. Lagförslagen och utredningarna har duggat tätt, liksom debatterna om vad som bör göras åt de individer som berövar andra människor livet.

Det aktualiserar frågan om journalistiken klarar av uppdraget att rapportera om skjutningarna och morden på ett allmännyttigt, faktabaserat och granskande sätt.

Det gjordes ytterst få fördjupande reportage på området där skjutningarna sätts in i en kontext: Vem är det som blivit skjuten? Vem är det som skjutit? Varför sker det? Ofta hänvisade man till konflikter utan att förtydliga vad konflikterna berodde på.

Det fanns tre förklaringsmodeller som återkom i rapporteringen om skjutningarna: socioekonomiska faktorer, för lite resurser hos polismyndigheten och olika typer av ”konflikter”. Den fjärde identifierade gestaltningen som journalister väljer i sina artiklar är beskriva de konsekvenser som skjutningarna leder till.

Det tycks finnas en tendens till relativisering av många brottsoffer där journalister verkade göra skillnad på vissa människor som anses vara mördade, och andra människor som anses ha “avlidit i samband med en skottlossning”.

Människorna bakom statistiken var till stor del osynliga i rapporteringen. De porträtterades som unga män, ibland kända av polisen sedan tidigare. Under den studerade perioden följdes skjutningarna upp med intervjuer med närstående enbart vid ett enda tillfälle.

 

 

Mats Olin



Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.