Hotbilderna: journalistikens destruktiva följeslagare

I kampen om uppmärksamhet är en klassisk metod att berätta om hot. Varje journalist vet att det fungerar. Bra mot dåligt, gott mot ont, tryggheten mot de smygande farorna.

Men den traditionella nyhetsdramaturgin polariserar och gör oss dummare än vi är, säger journalisten Anders Bolling: ”Nyhetsrapporteringen är ett extremt smalt utsnitt, programmatiskt valt, av saker som händer i människornas värld. Men det säger knappt något alls om vad det innebär att vara människa här på planeten.”

Hotbilderna kan komma från många håll. ”De som har makt har också ett intresse av att förmedla hotbilder. Det är lättare att påverka och kontrollera rädda medborgare än orädda. Vilket nu pandemin visat världen över. Både i demokratiska och mindre demokratiska samhällen.”, menar Bolling och jämför pandemiåtgärder med klimatfrågan.

 
Anders Bolling

Greppet att dramatisera och måla upp hotbilder, över en skala från rena undergångshot för mänskligheten till att anspela på läsarnas rädslor för dolda sjukdomar eller annat, varifrån kommer det?

”I den fria rapporteringen om världen har undergångsberättelserna alltid getts stor plats. Tidvis har det varit lite mer fokus på hopp, som efter de stora krigen och efter murens fall. Men ganska snart har den breda medierapporteringen fallit ner i svartsyn igen”, säger Anders Bolling.

Säkert bottnar detta i en rent mänsklig benägenhet att ständigt skanna av omgivningen efter faror, ett varningssystem som människan förmodligen haft sedan hedenhös. I dag lever vi våra liv strängt taget utan allvarliga faror, men vi riskskannar ändå och lyckas bli rädda för saker som inte är farliga.

Anders Bolling menar att detta fått drag av kultursjukdom.

”Det anses seriösare och mer ansvarstagande att vara pessimist än optimist, oavsett hur saklig grund man har för sin hållning. Pessimister kommer undan med att ha haft fel om vilka skräckprognoser som helst, medan optimister som får fel ställs mot väggen. I denna mylla trivs journalistiken.”

Visst, säger han, har den journalistiska drivkraften att avslöja missförhållanden sin givna plats.

”Men kanske var den viktigare i en fattigare och ofriare tid med glest mellan nyheterna än i ett rikt samhälle fullkomligt inbäddat i nyheter.”

”Det finns en seglivad föreställning om att makthavare gärna sopar problem under mattan om inte medierna är där och lyfter fram dem. Medierna har förstås inget emot att själva förmedla den bilden. Men i verkligheten är det ofta fråga om en symbios, en dans mellan journalister och politiker.”

”Båda sidor har intresse av att lyfta fram elände. För politiker är det viktigt att kunna peka på att de sett problem – och att de är de enda som kan lösa dem. Journalisterna frestas att haka på, för att det bidrar till deras jakt på dramatiska rubriker och många läsare.”

 


Om Anders Bolling

Anders Bolling är för många känd som journalist på Dagens Nyheter, där han fördjupade sig i teman över ett brett spektrum och under en period vikarierade som debattredaktör. Under några av DN-åren upprätthöll han Framstegsbloggen, med det bärande temat att världen i många avseenden utvecklas i positiv riktning.

”Redan i unga år fångades jag av ett starkt intresse både för världen och de stora livsfrågorna. En udda hobby var fantasiländer. Jag ritade mängder av kartor och skrev allsköns faktatexter om politik, ekonomisk historia och kultur”, berättar han.

Han gick Journalisthögskolan, studerade språk, kulturgeografi, astronomi. ”Men jag har aldrig känt att titlar säger något särskilt.”

Dagens Nyheter blev hans arbetsgivare 1998. Efter några år började självständighetsbehovet skava. 2008 gav han ut boken ”Apokalypsens gosiga mörker” (Bonniers), vilket blev ett personligt lyft. Tanken på att säga upp sig och bli sin egen slog rot, men det dröjde till slutet av 2020 innan han gjorde slag i saken.

Nu ägnar Anders Bolling sig åt fritt skrivande, både facktexter och skönlitterära försök, men stommen är en podcast på engelska, Mind the Shift. Nischer i det fria skrivandet har varit globala trender, världspolitik, EU, Afrika, den spansktalande världen, väder, klimat, metafysik.

”Djupa kunskaper och framför allt ett äkta engagemang i ett ämne behövs för god journalistik”, sammanfattar han.


 

Den journalistiska dramaturgin kräver konflikt och svartvita beskrivningar: god-ond, vi-de, bra-dåligt, farligt-ofarligt, ja-nej. Uttalat eller outtalat bygger de här tankefigurerna på att något farligt finns bakom hörnet…

”Man odlar föreställningen om hot. Hot om krig, naturkatastrof, finanskris, sjukdom, våldtäktsmän. Hur det sedan faktiskt gick rapporteras i princip aldrig. Vid det laget finns alltid något nytt hot som pockar på uppmärksamhet”, säger Anders Bolling.

Tre av hans exempel:

  • Under pandemin har skrämmande dödstal publicerats som i ett slags rullande drama, utan referenser och utan perspektiv. I stället skulle man till exempel ha kunnat berätta hur många av de döda som av allt att döma ändå var i livets slutskede. Man skulle ha kunnat fråga hur många som samtidigt hade dött av andra orsaker eller som brukar dö under samma tidsperiod. Man får intrycket att utan covid-19 hade alla haft evigt liv.
  • En stor tidning toppade för några år sedan med att världen är inne i en cancerepidemi. Men orsaken till denna ”epidemi” är att allt fler lever till hög ålder i Afrika och Asien. Cancer är starkt relaterad till människors ålder, så per automatik dör allt fler i Afrika och Asien av cancer. Den relevanta rubriken hade varit: ”Allt fler lever allt längre i Afrika och Asien.”
  • En artikelserie nyligen skrämdes med att tiotals miljoner hotas av klimatförändringarnas effekter i Bangladesh. I själva verket är det landets bedrifter en verklig framgångssaga, genom att man dramatiskt fått ner antalet döda i de ständiga cyklonerna och översvämningarna. Eventuella försämringar framöver skulle ske från en oerhört mycket bättre nivå än för 50 år sedan.

I ”Apokalypsens gosiga mörker” kollade Anders Bolling upp hur det verkligen blev efter alla de hotfulla larmen. Effekten blev, trots det allvarsamma temat, en aning komisk. Katastrof efter katastrof rann ut i sanden. Men oberörda av det fortsatte medierna larma om nya hotande katastrofer.

Här är några av de hot och undergångsscenarier som medier, politiker och debattörer skrämt oss med det senaste halvseklet men som inte besannats:

Befolkningsexplosionen (”The Population Bomb”)

Massvälten och slutet på naturresurser (”Limits to Growth”)

Megastädernas miljökollaps (Los Angeles, Tokyo, Mexico City m.fl.)

Skogsdöden

Ozonhålet

Ökenspridningen

Civilisationernas kamp (Huntingtons tes efter Fukuyamas ”Historiens slut”)

En handfull tidigare pandemier under 2000-talet

Eurokrisen (Många experter spådde eurons kollaps)

Migrationskrisen (Många experter varnade för sammanbrott i de stora mottagarländernas välfärdsstat)

En snabb blick på officiell statistik bekräftar den positiva världsbilden. Rapporteringen kring FN:s millenniemål har varit glädjande läsning från dag ett: de flesta av målen har nåtts eller är på väg att nås före tidtabell. I en allt större del av världen har miljöförstöring vänts till miljöförbättring. Sverige har fler vilddjur än någonsin i modern tid. Fler fågelarter häckar i Stockholm än i någon annan kommun.

Vilka hotbilder är mest aktuella i dag?

”Just nu är förstås pandemin i fokus. När den klingar av kommer långköraren klimatet att flyta upp till ytan igen. Troligen får vi se fler bekymrade artiklar om artutrotningen, regnskogsskövlingen och utarmningen av haven och hur detta hotar ekosystemet och ytterst vår egen överlevnad”, säger Anders Bolling.

”Aktuella hotbilder i vårt land handlar även om gängkriminaliteten, rasismen och Rysslands aggressivitet, skulle jag säga.”

Klimathotet känns som en egen kategori.

Redan på 1970-talet började rubriker förekomma om att vi hade tio år på oss att rädda världen. Till exempel Olof Palme stod bakom en sådan rubrik i DN. Under klimatfrågans slutliga genombrott i medierna, ungefär 2008, då Al Gore tog emot Nobels fredspris för sin film om den hotande klimatkatastrofen, var budskapet just det samma. Vi hade tio år på oss. Så Greta Thunberg är i gott sällskap.

Men mycket är lurigt i klimatbranschen, säger Anders Bolling. Alla i den stora flora av ”klimatexperter” som uttalar sig kan inte ha rätt, för det de säger stämmer inte överens sinsemellan. Den tunga instansen är FN:s klimatpanel, som sammanställer och prövar den samlade klimatvetenskapen. Eller åtminstone gör anspråk på att göra det.

”Med tanke på forskningsläget och vad IPCC:s vetenskapliga rapport säger är det anmärkningsvärt hur kraftigt medierna fortsätter att vinkla på osannolika dramatiska scenarier. Ibland hävdas saker som helt enkelt inte stämmer. Min favoritnisch är extremväder, och där är glappet hisnande mellan vad som gäller och vad som dagligen står att läsa – och som påstås av ministrar.”

I korthet: enligt IPCC det blir inte mer extremväder även om klimatet blir varmare, annat än fler varma och färre kalla dagar. Påståendena om mer extrema väderhändelser får inte stöd vare sig av empirin eller klimatmodellerna.

”Ett dilemma med klimatfrågan är att den har så extremt långa ledtider. Frågan blev stor i medierna för snart 20 år sedan, och det lär dröja minst 20 år till innan det går att uttala sig säkert om hur farligt det hela egentligen blev”, säger Anders Bolling.

Hur påverkas synsättet, världsbilden, av sådant som utbildning, inkomstnivå och dylikt?

”Ibland heter det om dem som inte ’följer med’ att de inte lever i verkligheten. Men frågan är vem som gör det. Vad är verkligheten? Nyhetsrapporteringen är ett extremt smalt utsnitt, programmatiskt valt, av saker som händer i människornas värld. Men det säger knappt något alls om vad det innebär att vara människa här på planeten år 2021”, säger Anders Bolling, som själv har dragit ner ordentligt på sin nyhetskonsumtion.

Han arbetade under en period ihop med Hans Rosling, vars återkommande budskap var att människor har en felaktig bild av världen. Med hög utbildningsnivå följer inte en mer korrekt världsbild. Deltagarna i World Economic Forum i Davos svarade lika fel som alla andra på de enkla frågor Rosling ställde om världens tillstånd.

Andra undersökningar visar samma sak. Bland annat Johan Norberg har uppmärksammat undersökningar (t.ex. Demoskop) där majoriteten i alla åldersgrupper, inkomstgrupper och utbildningsgrupper svarade fel på samtliga frågor om jordens tillstånd. De trodde genomgående att situationen på jorden var betydligt värre än den var.

Hur förklarar man detta?

”Välutbildade människor är ofta ganska fast i de discipliner, de utsnitt av verkligheten som de har marinerats i genom åren. Varje ’expert’ betonar sitt specialområde. Så alla har vi fel om världen på olika sätt”, säger Anders Bolling.

”En helt outbildad person som har en vänlig och empatisk inställning till sin omgivning och är öppen för att lyssna på de människor hon möter kan faktiskt ha en mer korrekt uppfattning om utvecklingen i världen och om vad som är viktigt och mindre viktigt.”

”Det problemet har dessutom vuxit i takt med att medieutbudet och mediekonsumtionen exploderat. Internet har visserligen gett oss en underbart kunskapstät värld, där var och en egentligen har tillgång till mer information än någonsin om hur världen är beskaffad. Men få tar sig tid att gå till de källor som för första gången i historien finns vid var mans tangentbord.”

”I stället förlitar sig de flesta på det oöverskådliga utbudet av medier, traditionella så väl som alternativa och sociala. Det är där väldigt många får sin huvudsakliga världsbild.”

Många lever alltså med en världsbild dominerad av hot, kris och brist. Har det någon betydelse?

”Jag tror det. Det finns oroande tecken på att hoten ger unga människor ångest. Ungdomar som inte löper någon risk för allvarlig sjukdom är räddare för covid-19 än äldre, som faktiskt löper risk. Tonåringar säger på allvar till medelålders personer de tycker är för passiva i klimatfrågan: ’Ni kommer att dö av ålder, men vi kommer att dö av klimatförändringarna.’ Den här obefogade rädslan kan knappast vara till fördel för förmågan att fatta kloka beslut i livet.”

Hur använder olika aktörer olika hotbilder?

”Alla använder dem. Därför att det är en opportunistisk genväg i försöken att nå målet. Det gäller i politiken både på vänster- och högersidan. Det gäller i näringslivet, där det på precis samma sätt handlar om att påverka människors beteende.”

”De som har makt har också ett intresse av att förmedla hotbilder. Det är lättare att påverka och kontrollera rädda medborgare än orädda. Vilket nu pandemin visat världen över. Både i demokratiska och mindre demokratiska samhällen.”

Det finns en slående likhet, säger Anders Bolling, mellan lockdowns och kraven att strypa koldioxidutsläppen till varje pris.

”Det är som att skjuta mygg med kanon. Extremt ineffektivt i förhållande till vad som uppnås och även kontraproduktivt. Jag ser de förtvivlade läkarna bakom The Great Barrington Declaration som motsvarigheten till klimatforskare som Pielke, Spencer, Curry och Bengtsson och andra forskare som tar sig för pannan över alla ologiska panikförslag.”

”Nu verkar det inte bli obligatorisk vaccinering, tack och lov, men de här nya vaccinpassen är ett perfekt sätt för makthavare att förlänga perioden av restriktioner och ruling by fear, även om många av dem säkert inte ser det medvetet på det sättet.”

”Det heter att detta är av omtanke. Men det är lika mycket omtanke som när man kastar ut en ensamkommande afghansk kille som bott här i åtta år, gått i skola, jobbat på vårdhem, fått en nära vänkrets och kort sagt byggt upp ett liv. Effekten blir ett slags outtalat syfte, nämligen att dela upp människor i godkända och icke godkända och att folk ska hållas i ängslan över att inte tillhöra de godkänd-stämplade. Låt människor ta ansvar själva, säger jag. Låt kollektivets klokhet styra.”

Hur väl går allt bruket av hotbilder ihop med journalistreglerna? Vad händer med kraven på sanning, relevans, verifiering, strävan till proportionalitet, utrymme för alternativa beskrivningar?

Ett uttryck man ibland hör i journalistkretsar är ”publish and be damned”, säger Anders Bolling. Journalistiken sägs vara konsekvensneutral.

”Det är en sanning med stor modifikation. Journalister är lika mycket människor som andra. I en redaktion uppstår alltid ett mått av grupptänkande. Sådant som att avslöja något fall av korruption, eller till och med tvinga någon minister att avgå, ger status och stärker journalisternas känsla av att de är fristående från makten och nödvändiga för demokratin.”

”Synar man saken närmare, ser man dock att mainstreamjournalistiken när det gäller politikens och ekonomins stora berättelser om världen följer förvånansvärt tätt efter makthavarna. Sällan ges en alternativ berättelse, annat än kanske i början av ett händelseförlopp, innan det står klart vilken huvudriktningen kommer att vara.”

”Så tycker jag till exempel det har varit i fråga om terrorhotet, migrationen, klimatet och pandemin. Och i metoo-debatten också. Den är ju känslig. Och det är lite det som är dilemmat: många ämnen blir snabbt väldigt känsliga.”

Men ju mer känslig en sak är, desto mer angeläget borde det kanske vara att se på saken kritiskt?

”Absolut”, säger Anders Bolling.

Mainstream-medierna talar gärna om kvalitetsjournalistik. Hur väl håller den måttet?

”Visst hittar man kvalitetsjournalistik i mainstream-medierna. Om man med det menar journalistik som går på djupet, tar reda på grundläggande fakta och berättar vad den funnit, på ett pedagogiskt och konstruktivt sätt, är det klart att den finns”, säger Anders Bolling.

”Denna journalistik erbjuder ibland motbilder mot tidigare larm. Förutsättningen är i regel att det rör sig om just larm som klingat av. Hans Rosling fick in flera sådana poänger, och de stora tidningarna och tv-kanalerna lyfter ibland sådant. Det är utmärkt.”

”Däremot blir det svårt för den journalist som hittar luckor i en aktuell hotbild och vill exponera dessa. Så kvalitetsambitionen håller inte måttet hela vägen, in i redaktionsledningen. Där testas opportunismen hos dem som bestämmer.”

”Jag skrev själv gärna om klimatet när jag var på DN. Jag är väl insatt i ämnet och mycket intresserad. Men jag fick rätt tydligt klart för mig att det fanns vissa rågångar att hålla sig inom.”

Blir världen alltså bättre eller sämre?

”Som jag ser det blir världen efter hand bättre, men inte i en rät linje utan två steg framåt och ett steg tillbaka. Vi fokuserar extremt mycket på det där steget tillbaka och märker knappt de två som går framåt.”

”Jag har alltmer börjat uppfatta detta som en läggningsfråga. Många blir nästan lite deprimerade av att höra att det mesta går bra och att de problem som uppstår löses efter hand. Det är som om de går i gång av hoten. Kanske anar de oroligt att de skulle bli tvungna att gå in i sig själva och reda ut vilka de är och vad de ska göra av sina liv, om de inte hade yttre hot att fokusera sin energi på?”

***


Anders Bollings tio råd till journalister: 

1 Var konstruktiv, inte destruktiv. (Tips: Ulrik Haagerups Constructive Institute)

2 Formulera om de dramaturgiska reglerna:
● Den traditionella nyhetsdramaturgin polariserar. Polarisering gör oss dummare än vi är. Var än det finns människor finns en rikedom av perspektiv.
● Nyheten måste inte gödas av konflikt eller svartvit världsbild. Hitta rubrikglädje i det komplexa, vilket gäller det mesta och vilket vittnar om livets mångfald.
● Försök inte alltid ställa ”två sidor” mot varandra. Det finns nästan alltid mängder av infallsvinklar.

3 Överraska på allvar. Nya rön är en nyhet, även när de går emot en skräckbild och i synnerhet om de går emot den gängse uppfattningen.

4 Bli mer medveten om mediernas ansvar. De flesta får sin världsbild därifrån. Journalister har faktiskt makt över många sinnen.

5 Ställ även pessimisterna till svars. Ge dem, som alla, utrymme för sina bästa argument men nagelfar dessa.

6 Vänd på frågorna till ”experter”. Fråga inte ”vilket är det värsta scenariot?”, fråga ”vilket är det bästa scenariot?” och ”vilken är den bästa vägen ur problemet?”

7 Sätt alltid saker i perspektiv. Hur framstår den här nivån av våld/dödlighet/fattigdom/naturkatastrof i relation till tidigare fall av samma problem?

8 Hur gick det sedan? Återkom alltid till tidigare hotbilder. Blev det så illa som befarat?

9 Våga sitta still i båten. Även när konkurrerande medier ”drar” på ett hot, trots att beläggen är svaga.

10 Våga utmana vår kulturs respekt för pessimismen. Det är inte farligt att vara hoppfull och konstruktiv. Det är realistiskt. Annars skulle vi inte vara där vi är i dag.


 

Svenolof Karlsson

Journalist

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *