Människan som förstörare är mediernas evighetsmaskin

Narrativet om människan som förstörare är mediernas evighetsmaskin, säger journalisten, författaren och skogsspecialisten Carina Gerken Christiansen. Om och om igen upprepas historien om människan som naturens fiende. Men narrativet är lömskt och används av eliten som en härskarteknik över vanligt folk.

Hon är rotad i landsbygden på två kontinenter, i svenska Hälsingland och kanadensiska Alberta. Som skogsmänniska känner hon djupt samförstånd med den respektfulla natursynen hos cree, en av de ursprungliga folkgrupperna i Kanada.

”Alla far illa av en världsbild baserad på hotbilder. En sådan världsbild är heller inte sann”, säger hon.

 
Carina Gerken Christiansen är i dag tillbaka vid rötterna. Vid sidan av sina journalistuppdrag lever och arbetar hon på en bondgård i Kilafors.

På lantbruksgymnasiet hemma i Hälsingland utbildade sig Carina Gerken Christiansen till skogshuggare, djurskötare och traktorförare och arbetade på ett lantbruk. Sedan blev det Stockholm, där hon gick Poppius journalistskola och påbörjade en journalistisk karriär: ”Svenska Dagbladet var min viktigaste skola och arbetsplats, jag var specialreporter för att bevaka reklam- och pr-branscherna, hade en egen broad sheet varje vecka.”

Hon träffade en kanadensisk man och bosatte sig med honom i Alberta. Småningom blev det återflytt till Sverige, men de många vistelserna i Alberta under 30 år har gjort Kanada till hennes andra hemland, och två av hennes barn är kanadensiska medborgare.

I en serie artiklar intervjuar Svenolof Karlsson journalister om olika aspekter av hur journalistikens behov av dramaturgi leder till en skev verklighetsbeskrivning, inte minst när det gäller miljöfrågor. I en tidigare artikel intervjuade han Anders Bolling med bakgrund på bland annat Dagens Nyheter. Nästa vecka publiceras en intervju med mångårige Sveriges Radio-journalisten Sven Börjesson. Svenolof Karlsson är författare och journalist och har skrivit eller redigerat omkring femtio böcker inom huvudsakligen områdena näringslivshistoria, ledarskap, teknologiutveckling och äventyr till bergs och sjöss.

I Alberta, som domineras av vildmark med enorma skogar, rancher och jordbruk, återknöt hon till det naturnära perspektiv hon vuxit upp med i Hälsingland. Speciellt en händelse var avgörande: det angrepp av tallbarkborren som tagit död på de nordamerikanska tallskogarna över väldiga arealer. Det var ett givet tema för en skogsintresserad frilansjournalist på jakt efter artikelidéer.

”Jag fördjupade mig verkligen i det här, fick många kontakter bland skogsägare, skrev en mängd artiklar på temat för tidningar i olika länder. Med det var jag inne på en lång kunskapsresa om skogsfrågorna”, säger Carina Gerken Christiansen.

2015 låg hon bakom boken Växer blåbär i skogen, om människor som har bestämt sig för att leva utanför städerna och bruka jorden och skogen. Det var intervjuer med riktiga skogsbönder, Göran Persson som utflyttad var ett undantag.

”En likhet mellan Sverige och Kanada har slagit mig”, säger Carina Gerken Christiansen, ”nämligen världsbildskonflikten mellan den urbana intellektuella eliten och människorna på landsbygden. Det ligger en väldig provokation i att myndigheter och aktivister kommer utifrån och kallar sig experter och talar om för de lokalt bosatta, som ofta bott på platsen så långt tillbaka i tiden man kan minnas, att de inte lever så som man bör leva”, säger hon.


Om Carina Gerken Christiansen

Journalist och författare specialiserad på landsbygdsfrågor som skog, äganderätt, lantbruksföretagens villkor och rovdjurspolitik. Författare till böcker som Växer blåbär i skogen och Vargen och statsmakten.

Har arbetat på Svenska Dagbladet, Expressen och Ljusdals-Posten och sex år som kundgruppschef på Journalistgruppen.

Frilansade från Kanada i flera år för både svensk, tysk, norsk och dansk press, även skribent i kanadensisk affärspress.

Har arbetat på LRF Skogsägarna och med politisk opinionsbildning på LRF. Medverkade till att föra upp problemen med skogen och äganderätten på den nationella agendan, vilket sedan resulterade i den äganderättsutredning ”som tyvärr blev en ’skogsutredning’ med urvattnat fokus på äganderätten och som nu underkänns av skogsbönderna”.

Har skapat flera varumärken som varit framgångsrika över tid, till exempel Soul of Alberta som nu som Soul of Canada vunnit många priser, i syfte att stärka den lokala stoltheten hos befolkningen och sprida kunskap om kanadensisk historia.

Arbetade under några år med lanseringen av Handelsbanken Skog och Lantbruk som nytt affärsområde. Har arbetat med politisk påverkan i Bryssel inför viktiga beslut runt skogen som LULUF och REDII, med målet att stoppa detaljstyrning och byråkratisering av skogsböndernas skogsbruk.


 

I sina olika roller som journalist, kommunikatör och opinionsbildare har Carina Gerken Christiansen haft många anledningar att fundera över ords och uttrycks betydelser och konnotationer. Likaså hur budskap formuleras och paketeras, av vem och i vilka syften. Uppenbart erbjuder träden och skogen, med de föreställningar som omgärdar dem, många möjligheter att skapa känslomässiga budskap.

Frågan är i vilket skede känslobudskapet börjar åsidosätta fakta.

”När jag började arbeta med opinionsbildning runt skogen på LRF, Lantbrukarnas riksförbund, var budskapet från aktivisterna att skogen – eller ibland ”gammelskogen” – höll på att ta slut. Men eftersom Sverige är ett land som mäter allt, även skogen och skogens ålder, så var det lätt att bevisa att dessa påståenden saknade verklighetsgrund”, säger hon.

”Vi beskrev från fakta att vi i Sverige har dubbelt så mycket skog nu som för 100 år sedan och körde kampanjer om detta på sociala medier, i debattartiklar och i filmer. Då bytte aktivisterna budskap till att ’naturskogen’ är på väg att ta slut.”

”Men det finns inget begrepp som naturskog, det är inget som mäts, så var och en kan själv hitta på vad det är. Det var ett fult men också smart grepp att ta till. Jag kan gissa att det som vissa kallar ’naturskog’ i dag är skog som planterats åren efter 1903, när det blev lag på plantering efter avverkning. Den skogen har i dag nått åldern 110 år, vilket är medelåldern för avverkad skog.”

”Det nyaste, hos många svenska aktivister, är att till och med motsätta sig plantering av skog, trots att just detta enligt naturgrupper internationellt länge har beskrivits som något som bör eftersträvas”, säger Carina Gerken Christiansen.

Hon berättar att det i Kanada var hippierörelsen som inledde plantering efter avverkning. De företag som dessa hippies grundade finns på marknaden än i dag.

Organisationer som Naturskyddsföreningen har fått ställning som ett slags semimyndigheter, säger Carina Gerken Christiansen.

”Men i Sverige finns alltså en kampanj mot plantering. Det visar hur vilse man gått. I själva verket behövs plantering av träd över i stort sett hela jorden, av flera skäl: skog ger minskad jorderosion, skog ökar skördar på åkrarna genom det mikroklimat som de skapar, skog ger inkomst från avverkning för fattiga bönder, träd tar upp koldioxid när de växer. Allt detta motverkar svenska naturgrupper när de förtalar plantering av träd.”

Inte heller skogsnäringen vågar ta en riktig fajt, säger Carina Gerken Christiansen.

”De industritoppar som släpps fram i medierna tror att de vinner poänger med att dunka varandra på ryggen och säga att ’vi har blivit bättre’. Bättre från vad, undrar jag. Prata med vem som helst utanför ’skogsbubblan’ [de som gör sig hörda i den svenska skogsdebatten], alltså så kallat vanligt folk, och de är stolta över svenskt skogsbruk och Sverige som skogsnation.”

Man kan undra, säger Carina Gerken Christiansen, varför skogsnäringen lagt sig så platt för aktivisterna, ”som med sina åsikter representerar cirka två procent av befolkningen, enligt undersökningar”.

Media bygger ofta på bilden att människan är skogens värsta fiende. Hur ser du på det?

”Media har en central roll som förmedlare av det destruktiva budskapet, men också media lutar sig mot det bredare narrativet om den förstörande människan. Åtminstone i västerlandet verkar den bilden ha arbetats djupt in i det kollektiva medvetandet.”

”Sedan finns grupper med mycket stora resurser, många med en hög grad av skattefinansiering, till exempel Naturskyddsföreningen, som fått ställning som ett slags semimyndigheter och som har ett starkt intresse av att driva bilden för att det tjänar deras syften.”


Läs även NMI:s intervjuer med:
Klimatforskaren Lennart Bengtsson
Journalisten Anders Bolling

Journalisten Sven Börjesson
Journalisten Matti Virtanen


Att måna om sig själv är i och för sig inget som är unikt för miljöorganisationer, utan ett allmänt beteende, enligt Carina Gerken Christiansen. I organisationer är den egna överlevnaden helt naturligt en dominerande drivkraft. Få organisationer har kommit till slutsatsen att de nått sina mål och därför avskaffat sig själva.

”Drivkraften blir extra stark när den egna organisationens överlevnad kopplas till skogens överlevnad. Sedan lägger man i ännu en växel genom att tala om planetens överlevnad.”

”Så svaret på frågan är att många tongivande medier, som mer eller mindre legitimerar det här, sviker ett journalistiskt uppdrag”, säger Carina Gerken Christiansen.

Hon nämner en artikel nyligen i New York Times, ”som haft oturen att prata med en av skräckskogens största ambassadörer, Sebastian Kirppu”. I artikeln får läsarna veta att Sverige hugger ”naturskog” och skapar planteringar med monokulturer:

Sweden logs about 1 percent of its forests every year, replacing complex ecosystems with monoculture plantations. Here, around 120 acres of forest had been clear-cut by Sveaskog, a state-owned company, in the northern province of Norrbotten.

Om detta skulle stämma, säger Carina Gerken Christiansen, ”skulle Sverige efter 50 år av modernt skogsbruk vara fullt av monokulturer, men så är det inte. Vi har cirka fem procent monokulturer.”

För att visa att all svensk skog ännu inte är förstörd illustrerade New York Times sin artikel med en drömsk bild av tallar vid en sjö.

”Men de facto visar bilden, som för läsarna illustrerar det hotade ’paradiset’, just en monokultur med tall vid en sjö! Ofta är det så, att skog som en besökare tror är skapad av naturen eller Gud själv, egentligen är en produktionsskog som en bonde under årtionden lagt ner mycket tid och kärlek på.”

Finns en förklaring till att just skogen blivit ett så stort tema för de grupper som går under namn av miljöorganisationer? 

Ett förklaring, tror Carina Gerken Christiansen, behöver sökas i att allt fler människor i sin vardag har fjärmat sig från naturen.

”Fler bor urbant och saknar kopplingen till djuren och naturen. Lite drastiskt uttryckt blir folk själsligt handikappade av denna brist. Det finns en oro och längtan tillbaka till det som tappats bort, och det kapitaliseras av de här grupperna och exploateras av journalisteliter som följer och förstorar narrativet. Vi, publiken, är ett gäng ytterst mottagliga krösamajor som vill förfäras och hitta yttre orsaker till vår inre oro. Så med helt grundlösa skräckbilder om att ’skogen tar slut’, ’naturskogen försvinner’, ’monokulturer ökar’ och liknande vinner narrativet mark, trots att alla ingående fakta är fel.”

”Fakta är bleka jämfört med känslor. Det vet superkommunikatörer som Donald Trump, och det vet de grupper som driver skräckbilderna av den svenska skogen.”

Men i slutändan straffas alla av narrativet, menar Carina Gerken Christiansen.

”För om vi, som är en lysande skogsnation, inte vill producera virke, finns andra världsdelar på tur att ta vår plats, till exempel Australien, Nya Zeeland, länder i Latinamerika, där träden växer betydligt fortare än i Sverige. Sedan kan vi stå här i Norden med våra igenväxta mörka skogar, och de som tror att blåbären och hallonen kommer att växa i dem tror fel, och den nuvarande faunan, som är ytterst väl anpassad till produktionsskogen, som är deras huvudsakliga hem, kommer inte att jubla i den nya miljön i den omfattning som narrativet antyder.”

Varför vinner vissa narrativ?

Klassiska berättargrepp är att ställa det lilla mot det stora, det sköra mot det robusta, det skyddslösa mot det onda. Naturen beskrivs närmast definitionsmässigt om ömtålig, bräcklig, skör. Moder Jord står ständigt under hot.

Men lika gärna kunde naturen beskrivas som urstark och oövervinnelig. Växter slår rot och djur lever där man skulle tro att det är omöjligt. Döda öknar blommar upp efter ett regn. Livet ligger ständigt och väntar på sin chans.

En annan återkommande vrångbild är den om harmoni i naturen. I verkligheten är konkurrens den förutsättning som livet utvecklats i. Den bäst anpassningsbara vinner. Skonsamhet existerar inte. Kalhyggen öppnar livsbetingelserna för mängder av arter som storskogen trängde undan.

“En dominerande del av medierna gett efter för en simpel mediedramaturgi.”

Vill man förstå naturen på riktigt, måste man genomskåda de romantiserade bilderna och vistas mycket i skogen själv, säger Carina Gerken Christiansen.

”Miljörörelsen bygger på bildtänk, ögonblicksbilder. Man hela vår omgivning, inklusive vi själva, är en film i ständig förändring. Naturen står aldrig still. Floran och faunan har levt sitt liv före människan och kommer att fortsätta leva sitt liv och utvecklas även efter att människan har försvunnit från jorden.”

Bilden av vem som är stor och vem liten återkommer också i en annan dimension, den som beskriver aktörerna i spelet, de skyldiga. I miljörörelsens gryning, för femtio år sedan, var miljöorganisationerna de små som kämpade för det goda trots dåliga odds, och deras motståndare industrin, storkapitalet, det politiska systemet var den stora och onda fienden. Det var den klassiska historien om David mot Goliat, och inledningsvis sammanföll bilden väl med verkligheten.

”Men i dag är rollerna ombytta. Aktivistorganisationerna tillförs enorma medel av både skattemedel och kopiöst rika stiftelser, och med sin aktivistiska hållning är de väldigt förslagna till exempel i fråga om lobbying och opinionsbildning”, säger Carina Gerken Christiansen.

”Aktivistorganisationerna agerar inte längre i politikens marginal, utan i dess kärna, som till exempel den aktuella taxonomifrågan i EU visar. I praktiken gavs de en gräddfil in i samhällsorganismen när de fick kraftigt utvidgad talerätt i domstolarna. Förr krävdes av en ideell förening att den hade minst 2 000 medlemmar och hade varit verksam i minst tre år. Nu räcker det med en snabbt bildad Facebookgrupp.”

Vilken roll spelar alltså medierna i det här spelet?

”Det korta svaret är att en dominerande del av medierna gett efter för en simpel mediedramaturgi där bilden av de goda och onda sedan länge är förlegad. Ofta söker man legitimation i påståendet att man ägnar sig åt undersökande journalistik. I grunden en omöjlighet, eftersom en äkta undersökning inte kan börja med att ge svaret, än mindre förklara att man ska sätta agendan.”

”I dag innehas Goliats roll av sådana som Naturskyddsföreningen och WWF, som med stöd av en mängd skattemiljoner bidrar till att skambelägga människor på landsbygden, de ’små’ människorna utan egna medieplattformar. Aktivisterna har lyckats med att placera diskussionen på ett ställe där den inte hör hemma, och medierna bygger ofta utan minsta ifrågasättande på aktivistorganisationernas ’berättelser’.”

Men behöver människan inte vara varsam med naturen?

”Jo självklart, men de agendor som drivs i miljöns namn har väldigt ofta sekundära syften. Man vill ha ett annat ekonomiskt system. Man vill stöpa om människan som varelse. Man vill ha medlemmar till sin organisation. Och gör man sig till talesperson för ’planeten’, kommer man undan all kritik.”

”Med skräckbilder får du allas uppmärksamhet, sedan kan du komma med dina egentliga motiv. Folk kommer inte ens att märka att de blir offer för en världsbild som inte gynnar dem och deras liv eller omgivning. Det är väldigt sorgligt”, säger Carina Gerken Christiansen.

 

 

 

 

Svenolof Karlsson

Journalist

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *