Klimathotet ett test på den granskande journalistiken

Det är svårt att tro att någon svensk miljöjournalist sett så mycket av världen och upprätthållit så mycket direktkontakter till forskarna som Sven Börjesson.

Han var med Greenpeace på Antarktis 1989, följde miljökonferensen i Rio 1992, bevakade Kairokonferensen 1994, då befolkningsfrågan försvann från dagordningen, är en av få journalister som besökt resterna av atollen Bikini i Stilla havet, där USA utförde atom- och vätebomstester under 1950-talet, har rapporterat från skogsbränder i Indonesien, har guidats av Naturskyddsföreningen till dammbyggnadsprojekt i södra Chile, besökt thailändska vallmoodlare, japanska skogsägare och tyska kärnkraftverk, gjort dokumentärprogram från Newfoundland om torskfisket som kollapsade, letat efter varg i de italienska bergen, gjort reportage från Honduras unika regnskog, från en gigantisk avfallstipp utanför Moskva, från en vinodling på Nya Zeeland, från Pampas där boskapen betar på de väldiga vidderna året om, från dricksvattenprojekt i Nepal, från norska laxodlingar och från sjunkande deltalandskap i Spanien. Bland annat.

Ihop med detta hör en stor rutin i att konsumera vetenskapliga rapporter och vana att kolla upp de vetenskapliga referenser som ges i miljö-, klimat- och energiartiklar och, om saken verkar särskilt intressant, söka kontakt med forskarna bakom rapporterna.

”Det är avgörande att gå till källan. Ofta i journalistiska referat tappas väsentliga saker bort eller förvanskas. Min erfarenhet av direktkontakten till forskarna är väldigt positiv. Särskilt forskare i länder som USA, Australien och Nya Zeeland tar sig ofta tid och ger tips och hänvisningar till kolleger. Jag har också haft stort utbyte av att jag deltagit i EGU:s (European Geosciences Union) konferenser, där tusentals forskare träffas och föreläser för varandra”, säger Sven Börjesson.

Om Sven Börjesson

Sven Börjesson växte upp i Vrigstad i hjärtat av den småländska skogsbygden. Medan hans far var mycket intresserad av växter, blev sonens huvudintresse fåglar. Han tog en fil.mag. i historia, men breddade utbildningen också med bland annat sociologi, svenska och miljövårdskunskap, det sistnämnda i den första akademiska utbildning som gavs i ämnet i Sverige, 1975, i det som då hette Växjö högskola, numera Linnéuniversitetet.

Sven Börjesson hade utbildat sig för att bli lärare, men kom i stället att under tio år arbeta med flyktingar från framför allt Latinamerika, ett arbete där han lärde sig spanska väl.

Han blev radiojournalist utan att ha tänkt tanken, uppmanad därtill av journalistvänner. Hans pedagogiska talang och breda samhällsintresse gjorde honom väl lämpad för yrket, och i kraft av sina naturkunskaper blev han en pionjär i miljöjournalistik.

Som frilans arbetade han 1986-1991 för i första hand olika P1-redaktioner som Kanalen, Naturmorgon, Globalradion och Historia att minnas, men även i P4 Kronoberg på hemmaplan i Växjö.

Åren 1991-1992 gällde arbetet Miljön i veckan, ett miljöprogram som var en del av P1 programmet Naturmorgon.

Under 22 år, 1993-2015, fram till pensionen, var Sven Börjesson sedan anställd på Samhällsredaktionen P1. Från 2003 blev redaktionen en del av Ekot.

Under många år övervägde han att skriva en bok om klimatfrågans utveckling, som han följt på nära håll och oavbrutet under sin journalistbana. Som pensionär gjorde han slag i saken med ”En klimathistoria”, som han slutförde hösten 2020.

Det är skäl att ge ett par exempel ur Sven Börjessons reportagerepertoar.

Hösten 1989 lärde han alltså känna Antarktis, under två månader inbäddad som journalist på Greenpeace-fartyget Gondwana, som besökte ett antal baser längs kontinentens kust. Mediegenomslaget blev enormt världen runt efter en aktion mot en sovjetisk bas, där New York Times gav det dramatiska anslaget med en stort uppslagen artikel. I verkligheten var dramatiken dock måttlig:

”Utanför den ryska basen såg det ut som en soptipp. Greenpeace agerade som en självutnämnd hälsovårdsinspektör, samlade under en timme ihop ett antal plastsäckar med de ryska soporna, ställde sig med säckarna framför ryssarnas amfibiebil och krävde att de skulle ta med soporna ut till sitt fartyg. Efter en stunds parlamenterande gjorde ryssarna så.”

Vid ett senare tillfälle undsatte Greenpeace en rysk småbåt som fått motorstopp. På grund av storm fick båtens fem ryssar stanna på Gondwana i över ett dygn.

”Det blev mycket underhållande. Först såg vi videon Die Hard tillsammans, sedan blev det ryska folksånger, gitarrspel, mat och dryck. Vi skiljdes som bästa vänner och alla de fem ryssarna lovade att bli medlemmar i Greenpeace”, berättar Sven Börjesson.

Det här är den tredje artikeln där Svenolof Karlsson intervjuar journalister om journalistikens utmaningar att rapportera om hot. Läs intervjuerna med Carina Gerken Christiansen och Anders Bolling.

Samma låga konfrontationsnivå präglade även den övriga delen av expeditionen, även om medierapporteringen gav ett intryck av djärv handlingskraft.

Sven Börjesson framför den stenhydda där tre av medlemmarna i Otto Nordenskjölds antarktiska expedition övervintrade 1903. Platsen kallade de Hoppets vik, och där ligger nu den argentinska basen Esperanza, som betyder hopp. (Bildcred: Sven Börjesson)

”På den brittiska basen Faraday bjöds vi in och tog några öl i baren, sedan gick hela gänget ut, inklusive forskarna, och ställde sig bakom en stor banderoll med texten ’Mine Information – Not Minerals’. Text och bilder skickades till nyhetsbyråer och ledande tidningar världen runt. Aktionen avslutades med ett snöbollskrig, alla mot alla, innan det var dags för middagen och ett öldrickande som tog slut först klockan tio på morgonen.”

Läs även NMI:s intervjuer med:
Klimatforskaren Lennart Bengtsson
Journalisten Anders Bolling
Författaren Carina Gerken Christiansen
Journalisten Matti Virtanen

En situation som alla journalister emellanåt ställs inför är att verkligheten inte bekräftar den idé man tänkt bygga artikeln eller inslaget på. Ett sådant exempel var Sven Börjessons besök på Marshallöarna.

”Under miljömötet i Rio 1992 blev jag uppmanad av en representant för Marshallöarna att besöka öarna för att med egna ögon se hur hotade de är av stigande havsnivåer. Jag fick ja från chefshåll direkt för en fyra veckors resa.”

Sven Börjesson landade på Majuroatollen, som består av ett antal mycket smala, låglänta korallöar i en ring runt en stor lagun.

”Det är så atoller ser ut. På flygplatsen möttes jag av två representanter från öarnas miljömyndighet och en bil som jag själv skulle köra till hotellet. Inget problem att hitta, eftersom det bara fanns en väg på den mycket smala huvudön. Min tanke var alltså att göra ett program om öarna som sjunker, men ingen hade någon sådan historia att berätta. En äldre kvinna mindes att hon av sin mamma hört om en storm som hade sköljt över Majuroatollen och spolat bort människor. Men jag hittade inget konkret som visade att öarna sjönk. Inte så konstigt med tanke på att de låga öarna i Majuroatollen i verkligheten växte i storlek, vilket senare forskning bekräftat.”

”Men jag upptäckte att ögruppen hade andra problem. Det var brist på sötvatten för en snabbt växande befolkning och dåliga framtidsutsikter för de yngre. Öarna lockade inte många turister. Möjligheterna till odling var extremt begränsade. Utan olika former av bistånd och andra pengaströmmar utifrån hade det varit omöjligt för så många människor att leva på öarnas mycket begränsade yta.”

Marshallöarnas huvudstad Majuro. (Wikipedia)

Det visade sig också vara anledningen till den invitation Sven Börjesson fått.

”Jag blev under mitt besök ständigt påmind av mina två ciceroner, kungens son och landets miljöansvarige, att ett utökat bistånd från rika länder vore mycket välkommet. I det radioprogram jag gjorde berättade kungens son att hans jobb var att tillsammans med utrikesministern förhandla fram så mycket bistånd som möjligt. Det fanns alltid någon organisation eller kommitté som ville berättiga sin existens genom att ge bistånd”, sa kungasonen.”

”Så det blev inte det program som min chef och jag hade kommit överens om, men i stället ett program om samhällsfrågor som verkligen var relevanta”, säger Sven Börjesson.

Vad gäller korallöar är det vanligare att de växer i storlek än sjunker i havet, också nu snart 30 år efter hans besök på Marshallöarna, enligt samstämmig forskning: ”Korallöar förändras hela tiden. De byggs på och de eroderas. Trots stigande havsyta ser det ut som om låglänta korallöar klarar sig bra och till och med växer i storlek.”

Det går inte att förstå klimatfrågan utan ett historiskt perspektiv, framhåller Sven Börjesson, och det gäller både klimatet som sådant och politiseringen av frågan.

Till exempel sticker 1930-talet ut som ett av de varmaste decennierna under det förra seklet. Det årtiondet var vintrarna i Sverige (december-februari) en grad varmare än vintrarna 2010-2019. Trettiotalets medier berättade om smältande glaciärer och havsis, värmerekord och förändrade ekosystem. Med fyrtiotalet inleddes en kallare period, med köldkulmen i slutet av 1970-talet.

”Hotet från ett allt kyligare klimat blev ett återkommande tema i medierna. Isarna växte till i norr, växtsäsongen blev kortare, ekosystemen förändrades och vädret upplevdes som mer extremt. Läsarna bjöds på rubriker som ’Ny istid är på väg tror väderforskare’ (GP), ’1983 börjar en ny istid’ (Expressen), ’En ny istid är över oss (DN). Svenska Dagbladet illustrerade med en bild där stadshuset i Stockholm var så gott som helt täckt av snö och is”, berättar Sven Börjesson.

Knappt hade medeltemperaturen börjat stiga uppåt igen innan hotbilden blev den motsatta. Detta skedde uttryckligen i en politisk kontext, baserat på den så kallade Brundtlandrapporten 1987 om sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring.

”Man kan inte annat än förundras över hur snabbt politikerna agerade när det gällde hotet från en av människan förstärkt växthuseffekt. Det tog endast ett år från det att Brundtlandkommissionen lagt fram sin rapport till det att FN antog en resolution. Det vetenskapliga underlaget bestod i en teori som inte kunde bevisas. Det fanns inget i det globala klimatet som stack ut och som kunde härledas till en av människan orsakad klimatförändring.”

De politiska ledarna hyllar Parisavtalet 2015, då en intention uttalades att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C jämfört med förindustriell tid. (Wikipedia)

”Det som skapade den politiska enigheten var att hotet om en växthuseffekt hade de ingredienser som FN-systemet efterfrågade. Åtgärder för att begränsa hotet kunde användas som ett verktyg för att nå andra mål. Under 1980-talet ansågs oljan var en begränsad resurs och det var därför nödvändigt att snarast hitta andra energilösningar. Klimathotet sågs som ett sätt att få världens länder att påskynda arbetet med det. Klimathotet kunde också användas för att stärka FN:s makt”, säger Sven Börjesson.

Det är skäl att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter. Trots det beskriver tidningar gärna, som inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013, tjänstemännen och deras kollegor som ”världens ledande klimatforskare”.

”IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO, stödja klimatkonventionen och ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut.”

”IPCCs uppdrag är alltså att driva politik, inte att förutsättningslöst ställa frågor. Det avskriver naturligtvis inte per automatik klimathotet, men en seriös journalist måste hela tiden ha den saken i minnet”, säger Sven Börjesson.

”Det luriga är att skillnad måste göras mellan IPCC:s vetenskapliga huvudrapport, som tas fram av forskare, och den sammanställning för beslutsfattare (Summary for Policymakers) som presenteras vid klimatpanelens stora möten. Den vetenskapliga rapporten är med sin breda genomgång av forskningsresultat på många sätt en bra källa över forskningsläget. Åtminstone har det varit så.”

”Sammanfattningen för beslutsfattare däremot är ett politiskt dokument. Utkastet görs av forskarna, men den slutliga versionen förhandlas fram av regeringarnas representanter. På några centrala punkter har de två dokumenten skilt sig åt”, säger Sven Börjesson.

Till exempel?

”Till exempel framkommer i IPCC-rapporterna 2007 och 2013 att instrålningen från solen har ökat sedan 1980-talet. En ökning som, enligt rapporten, kan bero på renare luft och/eller minskad molnighet. Den ökade instrålningen har enligt rapporten 2013 haft minst lika stor betydelse för uppvärmningen som ökningen av växthusgaser. Något som inte nämns i sammanfattningen.”

”Problemet är också att den vetenskapliga rapporten är på långt över 1 000 sidor och pepprad med facktermer. Jag tror att jag aldrig träffat någon journalist eller politiker som verkligen läst de vetenskapliga huvudrapporterna. Inte heller bland forskare verkar det vara särskilt vanligt. Ett undantag är Markku Rummukainen, i dag professor i klimatologi i Lund, som generöst bistått mig när jag behövt hjälp med att tolka detaljer”, säger Sven Börjesson.

I början av 2000-talet var klimatfrågan i praktiken politiskt avgjord i Sverige, enligt Sven Börjesson.

Vid Sveriges Radios sändningsbuss.

”Klimatpolitik hade blivit en del i partiernas program. Väsentliga samhällsaktörer, allt från statliga myndigheter till kyrka och skola, var mobiliserade. Ekonomiska styrmedel gjorde att aktörer på marknaden anpassade sig. Forskningsanslagen fördelades på ett sätt som den akademiska världen inte kunde missförstå. Miljörörelsen backade upp och fick bra betalt för hjälpen.”

Vid det laget hade det även investerats så mycket politisk prestige i klimatfrågan att det blivit ointressant att granska den rådande bilden.

”Det ligger inte i politiska partiers, forskares eller miljörörelsens intresse att kritiskt granska sina egna ståndpunkter, speciellt inte frågor som är profilfrågor och som bidrar till den egna ekonomin. Därmed inte sagt att klimathotet är en konspiration, men det går inte att bortse från egenintresset hos aktörerna”, säger Sven Börjesson.

I den här utvecklingen har journalistiken muterat till att bli aktivism.

”Jag har som journalist följt klimat- och miljöfrågorna i drygt 30 år, och som engagerad medborgare ännu längre än så. Under hela denna tid har domedagsprofeterna haft medias öra. Den forskare som förutspår exempelvis ett isfritt Arktis har alltid företräde i media.”

Listan kan göras mycket lång med exempel av typen ”Nordpolen kan vara helt isfri senare i sommar” (SvD, juni 2008), ”Arktis kan bli isfritt – redan om elva år” (DN, april 2009). ”Nu hävdar en av världens främsta experter på is att Arktis istäcke kommer att kollapsa helt redan sommaren 2016” (Aktuell Hållbarhet, september 2012).

Ett vilseledande påstående, som verkar helt inflätat i den rådande klimatberättelsen, är att Sverige och världen fått mer extremväder som följd av uppvärmningen. Men det är inget som till exempel framgår av den senaste stora IPCC-rapporten 2013. Det enda som med säkerhet fastslås i rapporten är att det är varmare i dag än för 150 år sedan.

”Det ligger i journalistikens natur att lyfta fram domedagsprofeterna och jag kan inte hävda att jag själv alltid slagit dövörat till när profeterna ropat”, säger Sven Börjesson.

Carina Gerken Christiansen menade i en tidigare artikel i den här serien att rollerna som David och Goliat i berättelsen om miljökämparna mot naturförstörarna numera är ombytta. I dag är miljöorganisationerna Goliat. Sven Börjesson håller med om liknelsen.

”Miljörörelsen under 1970-talet var något helt annat än dagens. Då var miljörörelsen i opposition mot etablissemanget. Det var enskilda personer som på något sätt drabbades som engagerade sig, som då Marit Paulsen och andra blåbärsplockande kvinnor tröttnade på att besprutas med hormoslyr och åkte till Stockholm för att protestera, eller som när ett antal människor stoppade fällningen av tretton almar i Kungsträdgården”, säger han.

”I dag kan de etablerade miljöorganisationerna snarare ses som etablissemangets språkrör än som dess opponent.”

Han nämner Naturskyddsföreningen, vars internationella verksamhet till mycket stor del finansieras med skattepengar genom SIDA. På motsvarande sätt finansierar EU i stor skala många av de miljöorganisationer som är på plats i Bryssel. Till exempel European Environmental Bureau, en paraplyorganisation där bland andra Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna ingår, får en stor del av sina kostnader täckta direkt från EU eller från medlemsländerna.

”En hög post inom miljörörelsen ger också goda möjligheter att höras och synas i media och kan fungera som en språngbräda till andra attraktiva jobb eller styrelseuppdrag. En av orsakerna till att det blivit så är klimatfrågan. Det är en fråga där miljörörelsen och politikerna har stor nytta av varandra”, säger Sven Börjesson.

”Till exempel vid de stora klimatmötena är stämningen i den svenska delegationen alltid familjär och välkomnande. Journalisterna, representanterna för miljörörelsen och den svenska delegationen blir som ett lag. Alla som är med på mötet och kan intervjuas av oss journalister delar samma uppfattning: förhandlingarna går alltför trögt och många länder har alltför låga ambitioner.”

Han nämner det fjärde COP-mötet i Buenos Aires 1998.

Foto: Svenolof Karlsson.

”Den intima relationen mellan oss journalister och den svenska delegationen blev extra tydlig. Vi var inte så många journalister och vi bodde på samma hotell som den svenska delegationen. Vi gick ut och åt och analyserade läget tillsammans. Vid middagsbordet nämnde jag att jag hade planerat ett besök på en estancia med tio tusen kor. En ambassadör i delegationen anmälde genast sitt intresse att följa med. Fler blev intresserade. Vi fyllde en bil och lämnade Buenos Aires för Pampas. Samtalsämnet i hotellets reception den morgonen handlade om señor Larsson i den svenska delegationen, som åkt hem till Sverige och tagit rumsnyckeln med sig. Señor Larsson var Kjell Larsson, nybliven svensk miljöminister.”

”I en sådan kontext gynnas inte kritisk journalistik”, säger Sven Börjesson.

Gör det att vara miljöjournalist utan att larma?

”Det är lätt att konstatera att miljö- och klimatfrågorna har en dramaturgi som passar journalistiken. Problemet blir att när den dramaturgin går hand i hand med andra intressen, fungerar journalistiken som en förstärkare av budskapet i stället för en kritisk granskare.”

”Framför allt klimatfrågan är oerhört komplex, och det tar mycket lång tid för en journalist att skaffa sig tillräcklig kunskap för att våga ge annan bild än den gängse. Jag visar i min bok att forskare kan ändra sin berättelse, om de får de rätta kritiska frågorna. Jag avskriver inga klimat- eller andra miljöhot, men jag försökte akta mig att förstärka hoten under min aktiva tid som journalist. Jag medger dock att jag inte alltid levde upp till den ambitionen.”

Hur ser du på miljöjournalistiken sådan den bedrivits efter att du lämnade scenen?

”Jag varken kan eller vill recensera dagens miljöjournalister. Men det kan sägas att det finns en risk med till exempel en renodlad klimatjournalistik. Risken är att journalisten motiverar sin egen roll genom att vinkla alltför hårt. Något som jag själv gjorde när jag enbart sysslade med miljöfrågor under den tid jag gjorde programmet ’Miljön i veckan’, som var en del av Naturmorgon i P1.”

”Jag menar inte att vi kan avskriva att klimatet kommer att förändras på grund av mänsklig aktivitet, men en renodlad ’klimatreporter’ lever hela tiden med risken att det alarmistiska greppet kväver det journalistiska uppdraget”, säger Sven Börjesson.