Kvartal diskuterar NMI:s rapport om företagens rättigheter

NMI:s senaste rapport om företagens svaga skydd inom medieetiken diskuterades i Kvartals podd ”Den svenska modellen” i förra veckan. Ämnet är inte helt enkelt, vilket framgår av Jonas Nordling, chefredaktör på Dagens Arena, något förvirrade redogörelse av saken.

 
Kvartal, Den svenska modellen

I podden påstods vid några tillfällen att företag har möjlighet att stämma medier i domstol. Det stämmer inte. Endast fysiska personer har möjlighet att stämma medier för förtal i Sverige, vilket skiljer oss från både Danmark och Norge. NMI har påtalat felet för Kvartal och rättning kommer vid nästa avsnitt om en vecka. Tills dess kan den som önskar ytterligare klarhet i frågan med fördel läsa vidare.

Det påstods även att NMI, i vår kritik till att det medieetiska systemet ger företag ett bristfälligt skydd, missat att företag har rätt till genmäle och rättelse. Det har vi givetvis inte missat, vilket dels framgår av rapporten, dels framgår av NMI:s tidigare publiceringar.

Exempelvis har vi rapporterat om hur rätten till rättelse närapå aldrig lett till en fällning i Mediernas Etiknämnd (MEN) vid en företagsanmälan. MEN tar inte ställning till fakta utan den skada som uppstått, samtidigt menar de att företag egentligen inte kan lida någon publicitetsskada – och här hänvisar de till juridiken som alltså inte ger företag rätt att stämma medier för förtal. Medieombudsmannen (MO) har i en intervju med NMI beskrivit att anmälningar om sakfel oftast landar i att ord står mot ord, och att man då väljer att fria. Har man tagit del av MEN:s prövningar är det dock tydligt att utgivare i en sådan process nästan alltid försvarar publiceringsbeslutet och erkännanden av fel är ytterst ovanliga. Det är kort sagt mycket svårt – snudd på omöjligt – att få rätt till rättelse som företag.

När det handlar om rätten till genmäle har företag enligt MEN rätt att svara på kritik i efterhand, men en exakt tidsgräns är inte angiven. MO har i en intervju med NMI förklarat att det är företagets ansvar att kontakta redaktionen för ett genmäle. Det självreglerande systemet ställer alltså inte krav på att redaktionen ska ta kontakt med en kritiserad om denne är en juridisk person. Kravet är i stället att redaktionen i en sådan situation inte får vägra företagets förfrågan om ett genmäle.

Gällande Nordlings beskrivning av granskningsnämndens och MEN:s prövning av företagsärenden, så är också den delen något otydlig. En viktig skillnad som inte framgår är att företag enligt granskningsnämndens praxis har rätt till samtidigt bemötande vid hård kritik, även om det finns undantag till den regeln. Granskningsnämnden ger alltså företag ett starkare skydd än det självreglerande systemet ger. Om granskningsnämnden läggs ner för att överlåta all medieetisk prövning till MEN, vilket Nordling förespråkar, skulle företagens skydd försämras. I podden antyddes det felaktigt att en sådan förändring snarare hade stärkt företagens skydd.

Vi är givetvis positiva till att Kvartal tar upp frågan om företagens rätt i det medieetieska systemet men hoppas att ämnet i nästa avsnitt skildras i ett något mer initierat samtal.

Pamina Falck

Mediegranskare Näringslivets medieinstitut

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.