Lasse Wierup: Kriminaljournalistiken har brustit och svikit

Wierup anser att journalistiken under många år har varit allt för naiv i skildringen av kriminalitetens magnitud och brustit i sin ansvarsutkrävande roll. Något som bidragit till att brottsutvecklingen har kunnat gå så långt.

─ Om journalistiken tittar åt ett annat håll kan politiker komma undan med ett sämre jobb. Jag menar att journalistiken har varit naiv och lagt allt för stor vikt på mjuka åtgärder som bevisligen inte har fungerat. Där har journalistiken brustit och svikit. Jag tror att journalistikens oförmåga att skildra problemens allvar kan vara en förklaring till att kriminaliteten gått så långt i Sverige.

Wierup nämner skildringen av ”brottsförebyggande åtgärder” som ett exempel där journalistiken inte i tillräcklig utsträckning synat argumenten.

─ Samhället har i decennier lagt enorma resurser på förebyggande åtgärder samtidigt som våldet eskalerat, ändå väljer journalistiken många gånger ett narrativ om att problemet handlar om brist på förebyggande åtgärder eller att det finns för få fritidsgårdar. Samtidigt vet vi att kriminella i flera fall använt fritidsgårdar för sin rekrytering och läser man skrivelser från socialtjänsten så är det väldigt tydligt att de mjuka åtgärderna inte har någon effekt på de mest motiverade gängkriminella. Ämnet är så mörkt och då tycks det som att många journalister vill signalera hopp – med resultatet att man ger en missvisande och förskönande bild av verkligheten.

Av den senaste Di Barometern framgår att 80 procent av näringslivets toppchefer anser att brottsligheten och lag och ordning är den högst prioriterade frågan för politiker att ta tag i, och frågans angelägenhet bland chefer har ökat kraftigt under de senaste åren. Även aktuella rapporter från Svenskt Näringsliv och Företagarna visar att andelen brottsutsatta företag har ökat dramatiskt under senare tid.

Medieintresset för brottsutsatta företag har varit svalt och det är därmed inte svårt att förstå varför Dagens industri nu väljer att rekrytera Lasse Wierup för att bevaka brottsligheten som bedrivs inom – och som riktas mot – näringslivet.

–  Bevakningsområdet kommer vara allt ifrån rån och stölder, till organiserad brottslighet och penningtvätt. Över lag kommer jag att lägga vikt på brottslighet som polisen tvingas prioritera bort och som därmed har låg uppklarningsprocent. Även den typ av grova rån som riktar in sig mot enskilda högavlönade företagsledare ryms inom mitt fält, säger Lasse Wierup.

Wierup framhåller att det inte sällan är samma kategori kriminella som begår brott mot näringslivet och som har hand om narkotikamarknaden. De är multikriminella och tillhör de nätverk som Wierup bevakat under många år. Den nya bilden är att dem även kan kopplas till avancerade bedrägerier, det vill säga lukrativa lågriskbrott som kräver hög teknisk kompetens.

Hur ofta rapporterade du om brott mot företag när du jobbade på DN?

– Jag började skriva om ekobrott en gång i tiden, i efterdyningarna av fastighetskraschen i början av 1990-talet. Då uppstod det en svart skuldmarknad där affärsmän som förlorat stora tillgångar tog stora lån på den grå marknaden och småningom hamnade i klorna på mc gäng och andra indrivare. Så överlappande brott mellan gängkriminalitet och brott inom näringslivet såg man redan då. Även släkt relaterad brottslighet är något som funnits tidigare. Jag gjorde under 90-talet en granskning av en svensk familj inom näringslivet som var kriminella i generationer. Det kan vara bra att ha den tillbakablicken när man ska förstå den klanrelaterade brottsligheten idag. Samtidigt är det en helt ny nivå och omfattning på den typen av brottslighet nu jämfört med då.

Vad tycker du om mediebevakningen av företag som utsätts för brott?

– Medierna har varit dåliga på att skildra företag och näringsidkares utsatthet, det som snarare har bevakats är välfärdsbrott. Samtidigt har brottsligheten som riktas mot företag en allvarlig inverkan på samhället i stort och underminerar delar av näringslivet, så det borde finnas ett större medialt intresse än vad som hittills varit fallet. Jag kan dock förstå att den grova brottsligheten och det dödliga våldet får ett större utrymme än brotten som riktas mot företag. Det dödliga våldet kan av allmänheten – och av medierna – kännas som mer alarmerande.

NMI har tidigare skrivit om att riksmedierna snarare skildrar företag som begår brott än företag som utsätts för brott, jämfört med lokalmedierna som i större utsträckning skriver om företagens utsatthet. I en nyligen publicerad granskning av SVT:s rapportering är trenden tydlig där riksnyheterna nästan uteslutande rapporterade om företag som begår brott. Wierup säger att han känner igen sig i beskrivningen:

─ Det är lättare att beskriva det dödliga våldet än att reda i brott mot företag som kräver mer journalistiskt arbete och en mer omfattande kartläggning.

NMI har även intervjuat Medieombudsmannen Caspar Opitz om att mediernas rapportering om det gängrelaterade våldet i stor utsträckning sker i notisform och att journalister sällan går på djupet när det rapporteras om nya mord. Opitz anser att rapporteringen skulle tjäna på att bli mer djupgående och detaljrik, men menar samtidigt att förklaringen till att så inte är fallet ligger i att det är svårt att få fram information eftersom ingen vill tala med journalister.

Håller du med om analysen?

─ Det är en intressant fråga. Att rapporteringen ibland blir ytlig beror på att det är en stor journalistisk utmaning att få fram tillförlitlig information, både från allmänheten och från polisen. Jag upplever att polisen blivit mer sluten och strömlinjeformad i sin informationsgivning, något som framför allt förändrades efter 2015 då myndigheten slogs samman.

Wierup uppger att det finns en rädsla bland poliser för interna repressalier om de ger ut information, vilket gör att man i stället hänvisar till kommunikationsavdelningen där informationen blir mer allmän och avskalad. Anledningen till detta menar Wierup handlar om att polisen är mer pressad idag eftersom de inte löser sina uppgifter, och att man därmed inte vill ge ut för mycket information som blottar myndighetens brister och ineffektivitet. Dessutom menar han att journalisterna många gånger ”köper” polisens argument alldeles för lätt:

─ Ett exempel är när Stockholmspolisen förklarar de ökade antalet skjutningar med att man varit väldigt framgångsrik och lyckats plocka bort ledarskikten, vilket i sin tur lett till vakuum och interna maktstrider. Det givna motargumentet är att den typen av maktstrider alltid uppstått och att ett framgångsrikt polisarbete borde ha inneburit att man tagit höjd för det. Men den typen av frågor har ofta kommit bort i rapporteringen.

Wierup berättar vidare hur han under hösten försökte få ut information från polisen om hur många konflikter som pågår i region Stockholm och vilka som är inblandade. Information som polisen – efter många vändor – valde att inte lämna ut med argumentet att det skulle gynna de kriminella och minska polisens förmåga. Wierup menar att argumentet inte håller, utan att den restriktiva informationsutlämningen är ett tydligt exempel på hur polisen inte vill blotta hur kriminaliteten expanderat bortom polisens kontroll.

Så du menar att det är polisens strama information som är huvudorsaken till att journalistiken kring gängrelaterade brott inte går mer på djupet?

─ Det är givetvis alltid vårt eget fel om journalistiken brister och i det här fallet kan det handla om att man riktat för lite resurser till kriminaljournalistiken. Att kartlägga gängkriminalitet kräver mycket arbete. Jobbar man på en stor redaktion så finns det många gånger större resurser, men gör man inte det så är det svårt att sätta sig in i konflikterna och skildra den större bilden.