Nils Funcke presenterar guide för medieetik

Nils Funcke är en av Sveriges vassaste experter på medieetik och nu har han sammanställt en guide för hur en medieetisk prövning går till, som NMI publicerar. Den baseras på hans egna bedömningar, som inte nödvändigtvis delas av alla, och Funcke hoppas att texten kan leda till diskussion. - Det blir säkert och förhoppningsvis lite mothugg, till exempel när det gäller hur en tidning ska förhålla sig till och ta ansvar för vad andra har publicerat.

 
Foto Javier Allegue Barros från Unsplash.

”Varje fall är unikt” brukar det heta om prövning av medieetik, och att det därför inte går att slå fast några exakta förutsägbara regler om vad som kommer att fällas och var som kommer att frias. Men det här är en sanning med modifikation. Det finns vissa tumregler som Mediernas etiknämnd håller sig till och som man kanske skulle kunna kalla ”medieetiska principer”.

Nu har Nils Funcke sammanställt 17 punkter som en guide till medieetisk bedömning.

Vad är det här för ett dokument?
– Jag har försökt att strukturera hur en medieetisk prövning går till, steg för steg. Det här är mitt personliga bidrag till diskussionen, dokumentet har ingen formell ställning.

Få personer har en lika gedigen bakgrund inom svensk medieetik som Nils Funcke. Han har till exempel varit redaktör och ansvarig utgivare på tidningen Riksdag och departement (han fick Stora journalistpriset för avslöjandet att Justitieminister Laila Freivalds aktivt medverkade till att stänga ner sverigedemokraternas websajt), han utredde och deltog i att genomföra dagens medieetiska system, han är ledamot av Mediernas etiknämnd. Nils Funcke har också närmat sig de medieetiska frågorna som sekreterare i Yttrandefrihetskommittén.

– Jag hoppas att dokumentet gör medieetiken mer begriplig, både för allmänheten och för publicister och ledamöter i nämnden. Jag har testat min lilla lathund på, ledamöter i nämnden och journaliststudenter och de flesta uttrycker att det är bra att se det här mer strukturerat. Det har inspirerat mig att bygga ut den.

Nya ledamöter i Mediernas etiknämnd kan ha nytta av ”guiden” för att snabbt komma in i jobbet, hoppas Funcke.

– Det är klart att medieetiken utvecklas i takt med samhället, till exempel en förändrad syn på den personliga integriteten.

Nils Funcke menar att det skulle vara fullt möjligt att göra något liknande även för granskningsnämnden för radio och tv, och då när det gäller bedömningen av saklighet och opartiskhet.

De utgivare som läser din text, kommer de att känna igen allt? Eller kommer det bli protester?
– Det blir säkert och förhoppningsvis lite mothugg, till exempel när det gäller hur en tidning ska förhålla sig till och ta ansvar för vad andra har publicerat.

Den här frågan aktualiserades hösten 2020 när Sundsvalls Tidning fälldes för att ha publicerat uppgifter – utan att namnge den omskrivna personen – som tillsammans med vad andra redan hade publicerat ledde till publicitetsskada för personen. Nils Funcke reserverade sig inte mot fällningsbeslutet, men menar att det kan vara problematiskt.

– Jag vill gärna ha en diskussion om var det är rimligt att dra gränsen för en utgivares undersökningsplikt innan en publicering.

Det verkar som om du är på tvärs med majoriteten i nämnden ganska ofta?
– Det har hänt, men jag tänker inte berätta några detaljer om det. Jag har reserverat mig ett antal gånger. Men nämnden strävar efter att hitta konsensus och resonera sig fram till en rimlig gemensam syn. För det mesta lyckas det.

Nils Funcke tycker som huvudregel att alla personer som kritiseras alltid ska ha rätt att samtidigt få bemöta allvarlig kritik som ska publiceras, även chefer och höga befattningshavare. NMI kan konstatera att det inte alltid är en medieetisk princip som etiknämnden håller sig till och att tidigare MO Ola Sigvardsson uttalade att när det handlar om höga befattningshavare så är det ofta tillräckligt att de får möjlighet att bemöta först i efterhand.

De 17 punkterna kan delas in i två kategorier: de som handlar om att bedöma om skyddet för den enskildes integritet har fungerat, och de som handlar om allmänhetens rätt att få veta vad som hänt. Allmänintresset är svårdefinierat, men den problematiken menar Nils Funcke även gäller i domstolar när man ska bedöma om det varit försvarligt att sprida uppgifter som i grunden kan vara exempelvis grund för förtal.

– Inte heller i domstolar när det gäller förtalsmål finns det någon praxis som gör att det går att förutse utgången i ett fall där det inte entydigt rör sig om förtal eller uppenbart inte är det. Varje fall är unikt. Man kan få peka ut någon som brottslig om det är försvarligt. Det är just vid försvarlighetsprövningen som det många gånger blir en grannlaga uppgift att väga för och emot.

Att Näringslivets medieinstitut publicerar Nils Funckes medieetiska PM är naturligt. NMI och dess föregångare har under många år beskrivit och granskat det medieetiska systemet, och ett av syftena har varit att försöka avkoda medieetiska principer, i den mån de funnits. Inte sällan har NMI:s medarbetare upptäckt att det varit svårt att förstå vilka principer som egentligen gäller och vad man som omskriven eller som redaktör ska förvänta sig att gränserna går för vad som är OK och vad som inte är det.  Nu har det blivit lite lättare.

Mats Olin



1 kommentar


  1. KArl skriver:

    Vad Sverige behöver är ett regelverk, ett ramverk av bestämmelser, med personligt ansvar för hur yttrandefriheten och pressfriheten tillåts användas av journalister. Idag är det Vilda Västern och Cowboy Country. Sverige säger sig ha yttrandefrihet, men i verkligheten lagstiftar regeringen godtyckligt för att skydda sina egna avsikter mot kritik. HMF är kanske det främsta exemplet, som i praktiken stoppar all verksam kritik mot regeringens invandringspolitik.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.