SR och SVT har nytta av praxissamlingar

Granskningsnämnden kommer med ojämna mellanrum ut med praxissamlingen ”Granskat och klart” där sammandrag av beslut som anses vara av särskild betydelse redovisas. Syftet är att mediebolagen ska förstå hur nämnden tolkar sändningstillståndet och radio och tv-lagen och därmed bättre förstå var den medieetiska gränsen går.

Här skiljer sig granskningsnämnden från Mediernas Etiknämnd (MEN). Enligt MEN är det inte möjligt att tillämpa praxis på medieetiken då varje fall är unikt.

Näringslivets medieinstitut har intervjuat Anna Dingertz, jurist och biträdande enhetschef på Myndigheten för press, radio och tv för att förstå hur granskningsnämnden ser på olika medieetiska avvägningar.

Upplever ni att det är ett problem att använda praxis inom medieetiken?

– Nej, vi tycker att våra praxissamlingar är bra. Tanken är att de ska kunna ge en vägledning till programföretagen om hur medieetiken ska tolkas. I Riksrevisionens granskning av granskningsnämndens arbete som kom ut nyligen, konstaterades att programbolagen anser att våra praxissamlingar är värdefulla men att de önskar en mer regelbunden uppdatering. Vi har tagit till oss av det och planerar att framöver uppdatera dessa lite oftare.

I Riksrevisionens granskning från förra året står:

”Granskningsnämnden publicerar med ojämna mellanrum så kallade praxissamlingar. Programföretagen sätter stort värde på dessa men uttrycker också viss frustration över att de uppdateras alltför sällan. Det borde vara möjligt för granskningsnämnden att uppdatera sina praxissamlingar oftare och på det sättet bättre kommunicera vad som gäller både till programföretagen och till allmänheten.”

En annan skillnad mellan granskningsnämnden och MEN är att granskningsnämnden anser att medieetiken ger såväl företag som enskilda samma skydd. I MEN:s prövningar ges däremot företag ett betydligt svagare skydd än enskilda, något NMI har skrivit om vid flera tillfällen.

– Vi gör ingen skillnad på privata och juridiska personer i våra prövningar. Vi måste dock inte pröva alla anmälningar som kommer in, exempelvis när anmälaren inte är personligen berörd eller när det är uppenbart att inslaget inte bryter mot några regler. Men nämnden måste pröva ärenden som berör den enskildes personliga intressen och liknande gäller även företag.

Ytterligare en skillnad mellan granskningsnämnden och MEN är synen på öppenhet. Granskningsnämnden lyder under offentlighetsprincipen och därmed blir allt som inkommer nämnden offentliga handlingar. MEN som är ett självreglerande system har däremot valt att hålla en stor del av prövningarna hemliga. Exempelvis går det inte att ta del av ärenden som avskrivs eller frias av Medieombudsmannen, vilket är majoriteten av ärendena som inkommer nämnden. I stället är det endast MEN:s sammanfattning av besluten som går att ta del av.

Anledningen till att en stor del av MEN:s process inte offentliggörs är enligt dem själva av hänsyn till den enskilde som i annat fall riskerar att avstå från att vända sig till MEN. Detta problem är dock inget som Anna Dingertz känner igen.

– Nej, jag känner inte igen att det är någon som avhåller sig från att anmäla för att det blir en offentlig handling. Det är möjligt att någon gör så men det är inget som jag har hört. Om det är en viss typ av känsliga uppgifter så har vi möjlighet att sekretessbelägga dem eller maska, vi gör alltid sekretessprövningar innan handlingar lämnas ut. Vi skriver inte heller ut namn i besluten.

I Riksrevisionens granskning nämns även värdet av transparens i granskningsnämndens beslut och att det ligger i allmänhetens intresse att förstå nämndens bedömningar vilket i slutänden skapar förtroende för systemets legitimitet.

”Enligt Riksrevisionen bör höga krav på transparens dock kunna ställas på granskningsnämndens beslut, eftersom det är granskningsnämnden som genom sina beslut utformar praxis för bedömningen av programföretagens verksamhet. Tydliga beslutsmotiveringar är också viktiga för att anmälaren, och allmänheten, ska kunna förstå utfallet av enskilda beslut. Detta är i förlängningen betydelsefullt inte bara för granskningsnämndens legitimitet utan för allmänhetens förtroende för public service-systemet i stort.”

För public servicebolagen gäller krav om opartiskhet vilket innebär rätt till samtidigt bemötande vid hård kritik, helst i samma inslag eller i anslutande program. Om någon däremot inte vill medverka så hindrar inte det att programmet sänds.

Kravet på saklighet gäller i samtliga av nämndens prövningar och innebär att inslag inte får utelämna uppgifter som leder till en osaklig framställning, men metoden för att leva upp till saklighet prövas inte.

– Det är en fördel om man låter båda sidor komma till tals och kan vara ett sätt att leva upp till kravet om saklighet, men det är inte ett krav för att leva upp till bestämmelsen om saklighet. Kravet på bemötande gäller endast i prövningar som avser opartiskhet.

Hur ska man förstå skillnaden mellan saklighet och opartiskhet?

– Det är sällan några vattentäta skott mellan saklighet och opartiskhet. En anmälare som anser att något är partiskt brukar även anse att detsamma är osakligt. Det är svårt att ge ett exakt facit om vad de olika bestämmelserna innebär, det är en bedömning från fall till fall.

Hur prövar ni anmälningar om skenbemötanden, alltså när anmälaren anser att denne i ett inslag inte fått ta del av all kritik och därmed inte kunnat ge ett bra bemötande?

– Om det kommer påståenden om att man inte fick bemöta all kritik, vilket det gör rätt ofta, så sätter vi oss in i ärendet och gör en bedömning. Men vi prövar endast det som sänds och inte den journalistiska metoden som ligger till grund för publiceringen.

Den 1 januari 2020 ombildades det självreglerande systemet till att även innefatta prövningar av etermedia i frågor gällande enskildas privatliv och bestämmelsen har därmed plockats bort ur sändningstillståndet eftersom granskningsnämnden inte längre ska pröva dessa ärenden.

Det är en förändring som innebär minskad transparens i medieetiska prövningar, samt att public servicebolagen kommer få svårare att förstå var den medieetiska gränsen går i publiceringar som berör enskildas privatliv.