Granskningsnämnden ger företag bättre skydd

Ett missvisande inslag om ett företag fälldes i granskningsnämnden för bristande saklighet, men liknande ärenden passerar prövning i Mediernas Etiknämnd utan kritik. 

 
Foto Osman Yunus Bekcan på Unsplash

I granskningsnämndens tolkning av medieetiken har företag ett likvärdigt skydd som enskilda, men i MEN:s prövningar ges företag ett betydligt svagare skydd. Granskningsnämnden anser som huvudregel att företag har rätt att komma till tals i samma inslag som de blir kritiserade, men enligt MEN räcker det med att företag ges möjlighet att komma till tals i en senare publicering. En annan skillnad är att granskningsnämnden prövar saklighet medan MEN endast prövar om en oförsvarlig skada uppstått och inte huruvida det som publiceras är sant eller falskt. Därtill anser ansvariga för MEN att företag har ett begränsat skyddsbehov och nämnden har såvitt Medieombudsmannen kan minnas aldrig givit företag rätt till rättelse.

Två konkreta exempel som visar på skillnaden i hur medieetiken tolkas är dels ett fall där en missvisande bild av en resebyrå i Sveriges Radio resulterade i en fällning i granskningsnämnden, men där en liknande publicering i en lokaltidning inte ledde till någon kritik i MEN.

Sveriges Radios P4 Kronoberg sände 2015 flera nyhetsinslag där en resebyrå hängdes ut som klandervärd. I inslagen fick ett par berätta om hur en resa ställts in och att resebyrån skickade ett mejl om förändringen dagen före julafton med kravet på att det skulle besvaras inom tre dagar. Det som inte framgick, förutom i ett längre inslag, var att resebyrån flera månader i förväg hade skickat mejl om tabelländringen men att paret hade avstått från att svara på dessa. Resebyrån hade inför publiceringen tackat nej till intervju men informerat journalisten om att uppgiften om svarstiden var felaktig.

Granskningsnämnden fällde de kortare nyhetsinslagen för att ha brutit mot kravet på saklighet och hänvisade till att inslagen saknade väsentlig information vilket gav en missvisande bild av händelsen.

I det andra fallet var det en privat vårdklinik som blev omskriven med rubriken ”Äldre blödande man nekades vård”. Händelsen var i huvudsak skildrad utifrån ett vittnes perspektiv som inte gav en saklig helhetsbild. Verksamhetschefen fick komma till tals i slutet av publiceringen men han fick inte ta del av den skarpa kritik som riktades mot kliniken.

Pressombudsmannen skrev i sin bedömning att båda sidor fick komma till tals och att tidningen därmed hade agerat i enlighet med god publicistisk sed, huruvida framställningen av vårdkliniken var saklig eller ej kommenterades inte i beslutet.

Granskningsnämnden prövar saklighet utifrån bestämmelsen i sändningstillståndet. På nämndens hemsida där kravet på saklighet definieras står: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

MEN prövar i sin tur saklighet utifrån Publicitetsreglerna, där står: ”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.”

Både granskningsnämnden och MEN har bestämmelser om saklighet och allsidighet som de prövar publiceringar mot, men tolkningen – i synnerhet gällande i vilken utsträckning företag bör omfattas av medieetiken – skiljer sig åt.

Pamina Falck

Mediegranskare Näringslivets medieinstitut

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.