Journalisters agerande på sociala medier är en blind fläck

Journalister och akademiker riktar mycket uppmärksamhet mot hur politiker kommunicerar i sociala medier. Hur journalisterna själva använder sociala medier får betydligt mindre uppmärksamhet, trots att det kan ha minst lika stor betydelse.

 
Foto Adem AY från Unsplash.

Politikers agerande på sociala medier har länge fascinerat journalister. Oräkneliga spaltmeter skrevs om Donald Trumps Twitterkonto, Carl Bildt uppmärksammades för sin ”Twitterdiplomati” och nyhetsmedier hänvisar regelbundet till vad politiker har skrivit på Facebook.

Även forskare riktar stor uppmärksamhet mot de sociala medierna som arena för politisk påverkan. Politiker analyseras och möjligheten att styra väljarbeteende undersöks. Exempelvis har studier visat att Facebooks algoritmer både kan få människor att gå och rösta och påverka deras sinnesstämning på valdagen.

Men det finns en blind fläck i det journalistiska och akademiska intresset för användningen av sociala medier: journalisterna själva.

Det är allmänt känt att journalister har stor påverkan på människors världsbild. Även nyhetsjournalister som faktiskt lyckas med uppdraget att förhålla sig neutralt till nyheterna de bevakar, gör fortfarande ett urval av vilka nyheter som är värda att bevaka. Vilka frågor journalister prioriterar avgör i hög grad vilka nyheter som blir allmänt kända och vilka som uppfattas som oviktiga. Det kan få direkta politiska konsekvenser. En del iakttagare har exempelvis spekulerat i att nyhetsmedias kraftiga fokus på torkan och skogsbränderna sommaren 2018 räddade Miljöpartiet över fyraprocentspärren i valet samma höst.

Urvalsmekanismen existerar även på sociala medier. Vilka nyheter journalister väljer att uppmärksamma i sina sociala mediekanaler påverkar deras följares uppfattning av vad som är viktigt och relevant. En nyhetsjournalist som ägnar hälften av sina inlägg åt en viss fråga kommer att signalera till sina följare att det är den viktigaste frågan.

Om intresset för journalisters agerande i sociala medier är relativt svalt bland forskare och bland journalisterna själva, är det desto mer intressant för deras arbetsgivare. När NMI har frågat redaktionschefer på tidningar har samtliga som svarat berättat att de har riktlinjer för hur journalister bör kommunicera i sociala medier, inte bara när de använder tidningens offentliga konton. TT:s journalister ska till exempel värna TT:s oberoende och använda sunt förnuft i sociala medier. Aftonbladets journalister ska följa samma riktlinjer i sociala medier som sin yrkesroll i övrigt: att vara opartiska, sakliga och objektiva och undvika ställningstaganden för politiska partier eller i sakfrågor.

Till skillnad från andra mediehus har public service-bolagen offentliga riktlinjer. I Sveriges radios handbok för sociala medier står att journalister inte ska ta ställning i partipolitiska frågor eller sakfrågor, och att det inte bara gäller i SR:s kanaler: ”Eftersom vi är ett medieföretag finns det medarbetare som blir så pass förknippade med Sveriges Radio att de även utanför arbetet, i offentlighetens ögon, anses representera företaget.”

Storbritanniens public service har ännu striktare krav. I BBC:s riktlinjer uppmanas medarbetare att inte uttrycka åsikter i någon fråga som är föremål för politisk debatt eller på något sätt kontroversiell, att inte lämna omdömen om frågor de inte är specialiserade på och att inte lägga ut någonting som inte skulle kunna sägas i etern eller på BBC:s officiella plattformar. Det framgår tydligt att reglerna även gäller enskilda journalisters privata konton: ”Var medveten om att det inte finns någon skillnad mellan hur ett personligt och en ’officiellt’ konto uppfattas i sociala medier.” Riktlinjerna fastslår också att journalistens personliga varumärke i sociala medier ”alltid är sekundärt till ert ansvar mot BBC”.

Om en public service-journalist uppfattas som partisk kan det leda till extra kraftiga reaktioner eftersom missnöjda tittare, lyssnare eller läsare saknar möjligheten att välja bort vederbörandes kanal. Det innebär att det kan finnas skäl för public service-bolag att vara mer försiktiga än vanliga tidningar och etermedier. Exempelvis valde SVT att stoppa programledaren Carina Bergfeldt från att bevaka Afghanistan och biståndsfrågor efter att hon på sitt Instagramkonto hade uppmanat följarna att skänka pengar till Svenska Afghanistankommittén. Och i januari i år fick en SVT-reporter kritik för att i Facebookgrupper ha efterlyst en intervjuperson som ”ska vara förbannad över allt som kommit fram med BOJO [Boris Johnson] och co:s pandemifestande ur ett brittiskt fackligt perspektiv”, vilket gav intrycket att reportern i fråga ville driva en specifik tes och hade bestämt på förhand vilka åsikter som skulle komma till uttryck i reportaget. SVT medgav att det skadade förtroendet för public service.

Även privatägda medier är förstås verksamma i en förtroendebransch, och har ibland känt sig föranledda att begränsa enskilda journalisters kommunikation i sociala medier. Inför valet 2018 blev TT:s inrikespolitiske reporter Owe Nilsson uppmanad av nyhetsbyråns ledning att tillfälligt sluta twittra eftersom han enligt egen utsago ”bryter (…) litet för ofta mot TT:s policy för sociala medier i det att jag talar om vad jag tycker och tänker”. Beslutet kom dagen efter att han hade kallat en politisk reporter på Expressen för en måttligt pålitlig nolla. När NMI har frågat TT:s vd om hur företagets policy för sociala medier ser ut har han inte velat dela med sig av det med hänvisning till att det är ett internt dokument, men i samband med Owe Nilssons twitterpaus 2018 redogjorde tidningen Resumé för delar av riktlinjerna. Bland annat stod det:

Ta ansvar. Gränsen mellan det privata och arbetet är inte alltid tydlig, det gäller kanske särskilt i sociala medier. Uttryck dig därför alltid med omsorg och gott omdöme när du publicerar dig öppet på nätet och tänk på att du även privat ses som en företrädare för ditt företag. Var därför noga med att uppträda så att samhällets och enskildas förtroende för TT och dig själv inte skadas. (…)

Formuleringen kan ha ändrats sedan 2018, men den sätter fingret på en viktig punkt: journalisters personliga närvaro i sociala medier är att betrakta som en förlängning av deras yrkesroll. Det är något som sannolikt kommer att bli ännu mer aktuellt framöver, inte minst under valåret. Det återstår att se om det mediala och akademiska intresset för frågan kommer att hänga med.

Blanche Sande

Projektledare

1 kommentar


  1. Örjan Wrange skriver:

    Tack Blanche för en utmärkt och viktig text!
    Den debatt som upptått angående vänster-lutningen i offentligt finansierade medier i många länder är en viktig ögonöppnare som kräver ökad uppmärksamhet. Inför stundande val i vårt land kan man förvänta sig många exempel på detta och det bör uppmärksammas och debatteras i varje enskillt fall om vi skall fortsätta att ha offentligt finansierade medier.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.