Matti Virtanen. Foto: Svenolof Karlsson
Matti Virtanen inleder den här intervjun med ett citat av den mest berömda amerikanska journalisten på sin tid, Henry Louis Mencken:
The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed (and hence clamorous to be led to safety) by an endless series of hobgoblins, most of them imaginary. (In Defence of Women, 1918)
“Om Mencken skulle dyka upp i vår tid, skulle han snabbt märka att hans citat fortfarande är tillämpligt, dock med tillägget att medierna och journalistiken tagit samma plats som politiken”, säger Matti Virtanen.
”En skillnad, jämfört med Menckens tid, är att det blivit lättare att skrämma upp människor. Politikerna behöver inte längre hitta på trollfigurer (hobgoblins), eftersom dagens panikämnen enkelt kan plockas från radion, tv:n och förstås Internet.”
Massmedierna har alltid förstått sig på att skrämma upp sin publik, fortsätter Matti Virtanen.
”Människor verkar ha ett ständigt begär efter skräckhistorier och behov av att höra om andra människors ondska och olycka. Rika källor för det har varit kriminalitet, smittsamma sjukdomar, rädsla för främlingar, krig, naturkatastrofer och en hämndlysten Gud.”
”Lite paradoxalt är det att summan av rädsla och panik verkar ha hållit sig på oförändrad nivå, trots att världen i dag är en mycket tryggare plats än förr och att den förväntade livslängden har stigit världen över.”
Matti Virtanen
Matti H. Virtanen tog examen 1982 vid Helsingfors universitet med geografi och nationalekonomi som huvudämnen. Han gick mediekoncernen Sanomas journalistskola och fick anställning på Helsingin Sanomat, den helt dominerande dagstidningen i Finland. Under några år var han tidningens Tysklandskorrespondent.
Den journalistiska grundregeln att alltid kritiskt granska källorna gjorde honom 1987 till grundande medlem av föreningen Skepsis, en sedermera välkänd förening som syftar till kritiskt tänkande och objektiv vetenskaplig granskning av pseudovetenskap och paranormala fenomen (motsvaras i Sverige närmast av Föreningen vetenskap och folkbildning). Några år senare var han med och grundade Föreningen för undersökande journalistik.
Åren 1998-2014 var Matti Virtanen anställd på Yle, det finländska public service-bolaget, som redaktör och producent på MOT-redaktionen, vilket i Sverige motsvarar Uppdrag granskning, senare som redaktionschef för aktualitetsredaktionen. 2015 övergick han till affärstidningen Talouselämä, där han efter pensioneringen i fjol fortfarande medverkar som kolumnist.
Inom ramen för föreningen Skepsis redigerade Matti Virtanen föreningens magasin Skeptikko och en bok, Paholaisen asianajaja – Opaskirja skeptikoille (Djävulens advokat – guide för kritiskt tänkande). 2019 utkom hans bok Ilmastopaniikki – Hoito-opas (Klimatpanik – en vårdguide), i början av 2021 Ääripäät – Miten identiteettipolitiikkaa hajottaa Suomea (Extremerna – Hur identitetspolitiken splittrar Finland). I augusti utkommer Pentti Linkolan perintö (Arvet efter Pentti Linkola), där Matti är en av flera författare. Linkola var under 50 år den ledande ideologen inom djupekologin, av vissa benämnd ekofascism.
Under Matti Virtanens tidiga år på Helsingin Sanomat, då han arbetade i utrikesredaktionen, bevakades miljöområdet av en äldre kollega under en vinjett ”Människan och miljön”.
”Miljöartiklarna var alltid mer eller mindre oroande. Hoten gällde på den tiden framför allt de sura regnen, riskerna med kärnkraften, det krympande ozontäcket och den allt större andelen kemikalier. Det blev klart för mig att miljöjournalistik i grunden går ut på att måla upp hotbilder, och så gjorde jag också själv.”
Med det förhållningssätt som han fördjupat bland annat inom föreningen Skepsis testade Matti Virtanen även en annan approach. Tänk om saker ibland utvecklades till det bättre? Fanns det exempel på att miljöåtgärder gav resultat?
”Det fanns det. Ett klassiskt exempel inom miljöbiologin är melanism, som innebär att djur till exempel får en mörkare pigmentering i miljöer med smutsig luft, eftersom det gynnar arten. I Manchester med sina kolgruvor blev björkmätaren, en fjärilsart, mycket riktigt allt mörkare under generationernas gång. Men under 1960-talet, när luften blivit renare, började björkmätaren ljusna igen.”
”Det här skrev jag en artikel om utan att det väckte någon uppmärksamhet. Det fanns en större efterfrågan på panik”, säger Matti Virtanen.
Läs även NMI:s intervjuer med:
Klimatforskaren Lennart Bengtsson
Journalisten Anders Bolling
Författaren Carina Gerken Christiansen
Journalisten Sven Börjesson
Det som framför allt blev en väckarklocka för honom var ändå Tjernobylkatastrofen 1986.
”På Helsingin Sanomat grundade vi en specialgrupp för att skriva om olyckans orsaker och följder. Själv samlade jag in mätresultat av cesiumnedfall på olika håll i Finland och insåg att det skräcknarrativ, som internationella medier spred om hur naturen i Norden ödelades, var enormt överdrivet.”
Det framgick att det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl höjde nivån på bakgrundsstrålningen i Finland i väldigt olika grad, beroende på hur regnen fördelat sig. Det var omöjligt att ge någon mer exakt riskbedömning för hela landet.
”Men så mycket förstod jag att det fortfarande var säkert att leva på naturens gåvor, om man nu inte fick för sig att äta enbart fisk och bär från de områden som drabbats allra värst. I så fall kunde cancerrisken öka en liten aning.”
”Det jag såg av nyhetsförmedlingen om Tjernobyl fick mitt förtroende för sakkunskapen hos de internationella nyhetsbyråerna att rämna”, säger Matti Virtanen.
Han menar att Helsingin Sanomat i Tjernobylfallet i jämförelse kom väl ut i fråga om saklighet. Men till exempel kvällstidningen Iltalehti (”Kvällsposten”) skrev på sina löpsedlar några dagar efter katastrofen att 30 000 människor hade dött.
”I verkligheten var antalet döda då bara en tusendel så mycket. Jag såg aldrig att tidningen på något sätt skulle ha korrigerat uppgiften.”
Samma överdrifter återkom i samband med den enorma jordbävning och efterföljande tsunami som i mars 2011 skakade delar av den japanska östkusten. Närmare 20 000 människor omkom eller försvann spårlöst.
”Inom tsunamiområdet fanns Fukushima Daiichis sex kärnreaktorer, varav tre förstördes. Men det läckage av radioaktivitet som uppstod dödade ingen. Trots det förknippade man på många håll dödsoffren med kärnkraften. Framför allt politiker på den gröna sidan gjorde så, men ibland även medierna”, säger Matti Virtanen.
I takt med att kunskaperna och erfarenheterna vuxit har även miljöoptimismen hos Matti Virtanen vuxit. Han nämner några böcker som bidragit till denna optimism, men samtidigt en ökad pessimism vad gäller mediernas vilja och förmåga att arbeta kunskapsbaserat och balanserat.
”En bok som avgörande påverkade mitt synsätt på miljöjournalistiken är Erika Bjerströms Miljövår: reportage om miljövårdsframgångar i det tysta (1993), om framgångarna inom svensk och europeisk miljövårdspolitik. Den boken bekräftade för mig att miljöjournalistik inte ska bedrivas av ’panikredaktörer’, alltså journalister med en alarmistisk läggning”, säger han.
En annan viktig bok var Michael Schermers Why People Believe Weird Things: Pseudoscience, Superstition, and Other Confusions of Our Time (1997), där författaren systematiskt dissekerar allt från övernaturliga fenomen till förnekelsen av Holocaust.
En tredje bok var Walter Krämers och Gerald Mackenthuns Die Panik-Macher (2001).
”Den här sistnämnda boken går med tysk grundlighet igenom ogrundade påståenden på temat miljö och hälsa. Bokens slutsats sammanfattas väl i en av kapitelrubrikerna: ’Det som verkligen dödar är tobaken, bilen, alkoholen och bekvämlighetslusten’”, säger Matti Virtanen.
Liksom Sven Börjesson i en tidigare artikel i den här serien har Matti Virtanen sett att klimathotet spelar i en egen division. Med sitt intresse för naturvetenskap fördjupade han sig tidigt i frågan och förvånade sig över de skräckbilder som målades upp.
”De prognoser, projektioner och scenarier som radades upp visade sig, den ena efter den andra, vara överdrivna. Ändå fortsatte den här produktionen av alarmistiska inslag i medierna på ett sätt som i mina ögon blev absurt.”
”Med åren har jag förstått att klimatkrisen och klimatkatastrofen är del av en lång obruten historisk tradition. Människor känner rädsla för världens slut och tänker att den kan undvikas bara om de gör bättring. Det är ju ett känt inslag i många religioner”, säger han.
Som redaktör i MOT-programmen gjorde han tillsammans med kolleger några program som kritiskt granskade klimatlarmen, även om han baserat på försiktighetsprincipen personligen ser det motiverat att minska växthusgasutsläppen.
”De här MOT-avsnitten väckte mycket diskussion för och emot, ett bra tecken på relevant journalistik. Att vi på en del håll anklagades för ’förnekelse’ kändes mest skrattretande. Kritik är inte seriös om den jämställer en presentation av en naturvetenskaplig frågeställning, på basis av sakliga fakta, med nazisternas brott.”
För tio år sedan, ungefär, hade Yle dock glidit långt in i ett alarmistiskt narrativ i klimatfrågan, enligt Matti Virtanen. Särskilt Yles nyhetsredaktion var i färd med att ”producera skräckhistorier om klimatet på löpande band”.
År 2009 avslöjade MOT-redaktionen att Yles programledning hade ingått ett avtal med Meteorologiska institutet (motsvarar SMHI) om rapporteringen i klimatfrågan. Yle skulle basera sina nyheter på expertis från Meteorologiska institutet, som hade och har en central roll i landets klimatpolitik.
”Vi publicerade det här avtalet på MOT, då Meteorologiska institutet vägrade att svara på våra frågor. Syftet med avtalet var uppenbart att få Yle att hålla fast vid det officiella klimatnarrativet. Vårt avslöjande bemöttes med tystnad. Efteråt har jag dragit på munnen när jag undrat över reaktionen, om vi hade avslöjat ett motsvarande avtal med strålsäkerhetsmyndigheten.”
Småningom började Matti Virtanen känna sig ganska ensam i sin miljöoptimism, vilket bidrog till hans beslut att lämna tv-mediet och åter bli en skrivande journalist.
”Jag fick inte sparken, men man lät mig förstå att mitt sätt att hantera klimatfrågan kunde vara ett varumärkesproblem för Yle. I efterhand är jag tacksam mot min förman för han förde saken på tal. Det blev ett lyft för mig att byta arbetsplats”, säger Matti Virtanen.
Nu i backspegeln ser han med sorg på det han uppfattar som en kapitulation från mediernas sida.
”I ett demokratiskt samhälle kan fri journalistik bara innebära att media inte tar direktiv eller låter sig tubbas av politiker och andra i maktställning. Media kan inte låta sig påverkas även om det är fråga om demokratiskt valda och i princip rättskaffens och progressiva politiker och man till synes är ute i goda syften.”
”I mina ögon har särskilt miljöjournalistiken kollapsat in för det alarmistiska narrativet. Det är som om det handlade om idrottsreferat på en lokalredaktion, där den enda regeln är att aldrig ifrågasätta det egna byalaget”, säger Matti Virtanen.
Inför den här intervjun har han bekantat sig med några studier utförda av sakkunniga personer med stor erfarenhet av miljöjournalistik. En av dem är Jouko Tuomisto, forskarprofessor emeritus vid det som i dag officiellt heter Institutet för hälsa och välfärd (finsk förkortning THL), som ligger nära den svenska Folkhälsomyndigheten.
Vilka är de tre allvarligaste fel som görs inom miljöjournalistiken, enligt Tuomisto?
”Först på hans lista kommer missförståndet att dos-responsförhållandet (dose-response relationship) är linjärt. Medierna har fått människor att tro att ett ämnes giftighet växer linjärt i takt med att dosen ökar.”
Det här återspeglas, säger Matti Virtanen, i enkäter där finländarna nämner tillsatser och rester av bekämpningsmedel som den största kemikalierisken.
”I verkligheten har myndigheterna bra koll på detta. Det som däremot inte uppfattas som ett så stort folkhälsoproblem, som det verkligen är, är mängden av små luftburna partiklar i luften. Även om hälsorisken är liten på den individuella nivån, blir effekten stor när en hel befolkning utsätts för de här partiklarna, enligt Tuomisto.”
Som nummer två på Tuomistos lista kommer missuppfattningarna i fråga om radioaktivitet.
”Även en del forskare har, i synsättet att det inte finns någon trygg strålningsnivå överhuvudtaget, fastnat i ett felaktigt tänkesätt. De största riskerna från strålning härstammar i Finland från solen, solarier och markradon. Men till exempel den ökade strålningsrisken från Tjernobylolyckan är så liten att den inte ens kan mätas på ett statistiskt säkerställt sätt.”
Nummer tre på Tuomistos lista är att lokala miljöproblem beskrivs som om de var generella. Ett givet finländskt exempel är utsläppen i naturen från gruvan Talvivaara, något som föranlett kilometervis med oroliga artiklar genom åren och även gjorts till ett stort nummer av gröna politiker.
”Men även om det här är fråga om en stor gruva, har miljön påverkats bara i ett par småsjöar, och inte alls i något större vattendrag”, säger Matti Virtanen och sammanfattar ett av Jouko Tuomistos budskap: ”Alla miljöproblem innebär inte hälsorisker.”
En annan sakkunnig, epidemiologen Mikko Paunio, som arbetat både på det tidigare finländska Folkhälsoinstitutet och som medicinalråd på det finländska social- och hälsoministeriet, har gett mobiltelefonstrålning som det värsta exemplet på panikjournalistik.
”Helsingin Sanomat larmade 2008 som huvudnyhet att cancerforskare ”inte längre kunde tiga om farorna med mobilen” och att ”barnen enligt forskarna löper den största faran”. Artikeln refererade en artikel i en fransk tidskrift, som nämnde att myndigheterna i Tyskland uppmanade människor att undvika överdriven användning av mobilen.
”Men det gick inte att hitta en enda forskare som skulle ha uttalat sig i frågan. Någon korrigering av den här skräckartikeln publicerades enligt Paunio aldrig”, säger Matti Virtanen.
Paunios exempel gav honom själv en déjà vu-upplevelse.
”Jag gjorde år 2000 ett MOT-inslag på temat mobiltelefoner och strålning. Jag erbjöd Nokia och de elöverkänsligas förening att vardera presentera sina synpunkter i saken. Nokia valde att tiga, antagligen i syfte att undvika vad som kunde uppfattas som negativ publicitet. Ordföranden i de elöverkänsligas förening var däremot mycket tillmötesgående. Han berättade att han gärna använde sin mobil, men fick stickningar i kinden, om samtalet blev långt.”
”Inslaget fick sedan en oväntad vändning efter att den här ordföranden avslöjats som fuskläkare. Men också en och annan riktig läkare kunde göra bra affärer, genom att sälja dyra och ifrågasatta antioxidantbehandlingar till elöverkänsliga patienter.”
”Vad lär vi av detta? Även inom miljö- och hälsojournalistiken är det skäl att vara beredd på att också personer som framstår som oförvitliga representanter för medborgarorganisationer, som vill göra gott för världen, kan vara storyns verkliga bad guy”, säger Matti Virtanen.
Inga kommentarer