Mats Olin: ”Osannolikt att ’Slaget om skogen’ fälls för partiskhet”

I kväll genomför SVT ett seminarium om vetenskapsjournalistiken. ”Slaget om sanningen – vilket ansvar har vetenskapsjournalistiken?” är rubriken, vilket leder tankarna till den mycket omdiskuterade dokumentären i sju delar ”Slaget om skogen” i SVT Vetenskap som sändes för några veckor sedan. En av paneldeltagarna som ska diskutera frågan är också den journalist och redaktör – och tidigare aktivist – som står bakom ”Slaget om skogen”, Linus Brohult. Han har tidigare kallat kritikerna av dokumentären för ”lobbyister”.

Troligen kommer kritiken mot ”Slaget om skogen” att diskuteras på kvällens seminarium, även om ingen av de tydligaste kritikerna av dokumentären är inbjuden, exempelvis Skogsstyrelsen, SLU eller LRF. På plats finns i stället fyra journalister och en professor i filosofi.

Då kommer SVT:s representanter kanske att hänvisa till den kommande prövningen i granskningsnämnden som ett slutgiltigt avgörande i frågan om dokumentären varit saklig och opartisk; det brukar de göra. Men som NMI har kunnat visa många gånger håller inte det argumentet. Oavsett hur många av de intervjuade som står på den ena sidan i debatten om skogsbruket så är det inte grund för fällning. Regelverket fungerar inte så. Och någon närmare utredning av sakläget om olika skogliga frågor kommer inte granskningsnämnden att göra. Nämnden jobbar inte så.

Skogsdokumentären har anmälts till granskningsnämnden av ett fyrtiotal personer. Vissa anmälningar är mycket kortfattade av typen ”SVT låter endast en sida, kritikerna av dagens skogsbruk, komma till tals.” Andra är mer utförliga. Exempelvis menar en professor i skoglig fjärranalys att de data som SVT har publicerat angående avverkad skogsareal är felaktiga. Han påpekar i sin anmälan att Linus Brohult var närvarande vid ett seminarium i somras när just dessa frågor diskuterades, så han borde veta, menar anmälaren.

SVT Vetenskap försvarar sig på Twitter.

Flera anmälare riktar befogad kritik mot ”Slaget om skogen”. Flera av dem hänvisar till den kritik som experter och myndigheter riktat mot skogsdokumentären. Exempelvis menade Skogsstyrelsen att SVT använt myndighetens data felaktigt, vilket ledde till en bitvis hätsk diskussion på Twitter mellan SVT Vetenskap och flera kritiker.

Anmälningarna kan delas in i två kategorier. Den ena kategorin, som innehåller de flesta anmälningarna, är de som menar att programmen har varit partiska eftersom det varit en stark övervikt på röster som är mycket kritiska mot skogsbruket. Den andra kategorin är de som fokuserar på faktauppgifter som de menar är felaktiga och att programmet därmed är osakligt.

Om granskningsnämnden kommer att ta upp anmälningarna till prövning, vilket innebär att SVT får en möjlighet att yttra sig och att nämndens ledamöter får ta ställning i beslutsfrågan, är svårt att förutse. Om ärendet avskrivs fattas beslutet av en ordförande, och ofta lämnas ingen beslutsmotivering förutom informationen att det anmälda programmet inte varit prioriterat att granska. Detta kan i sig ifrågasättas som hantering av en svensk myndighet.

NMI konstaterade nyligen att granskningsnämnden framför allt har i uppdrag att pröva principiellt viktiga frågor och frågor som hjälper programbolagen att efterleva reglerna, men när NMI ställer frågor om hur prioriteringen fungerar i praktiken, och vilka anmälningar som prioriteras bort, verkar inga svar finnas att få.

”Slaget om skogen” följer sannolikt reglerna om opartiskhet
Att granskningsnämnden skulle granska hela serien sammantaget och undersöka om den som helhet lever upp till kravet på opartiskhet får anses som uteslutet. Det har såvitt NMI känner till aldrig hänt att flera avsnitt i en serie program granskas sammantaget. I granskningsnämndens praxissamling från 2020 finns inga sådana exempel.

Inte heller kommer granskningsnämnden sannolikt att fälla SVT på grund av en tydlig övervikt på intervjuade som är kritiska mot skogsbruk i allmänhet.

I fall där en SVT-journalist tar tydlig ställning i en kontroversiell fråga händer det att granskningsnämnden fäller. Därför undviker SVT-journalister för det mesta den typen av ställningstaganden, vilket nog är fallet när det gäller ”Slaget om skogen”. Kravet på opartiskhet är dock svagare när det gäller personer som intervjuas. De kallas för ”tillfälligt medverkande” och kan i normalfallet vara hur partiska som helst utan att bryta mot regelverket. SVT Vetenskap skulle sannolikt ha kunnat intervjua enbart personer från Skydda Skogen, Naturskyddsföreningen och Greenpeace utan att granskningsnämnden skulle fälla. Av det skälet är det ganska vanligt att urvalet av intervjupersoner är tendentiöst, vilket i högsta grad gäller för ”Slaget om skogen”. Men det spelar alltså i praktiken ingen roll för granskningsnämnden.

När granskningsnämnden slår ner på partiskhet handlar det nästan alltid om att en journalist i ett enskilt uttalande givit uttryck för egna åsikter i en kontroversiell fråga, eller att en kritiserad part (enskild person eller företag) inte har fått bemöta kritiken.

SVT kan fällas för otydlig rättelse
Det finns en möjlighet att granskningsnämnden väljer att granska någon av de frågor om bristande saklighet som har anmälts. Skogsstyrelsen menar att dess siffror om skogens ålder har använts på ett felaktigt sätt av SVT, något som flera anmälare har nämnt i sina anmälningar.

Granskningsnämnden har aldrig givit ut någon praxissamling när det gäller saklighet. När NMI frågat vad skälet till det är, har vi fått svaret att ”det har bedömts att saklighetsfrågorna är så vitt skilda att det därför inte är relevant ur just praxissynpunkt att sammanställa dessa ärenden”. Det argumentet kan ifrågasättas. Man kan tycka att det exempelvis vore intressant att se granskningsnämndens praxis när det gäller vilken grad av kontroll av sakuppgifter som man ska kunna kräva av en redaktion.

Nyligen meddelade dock granskningsnämnden att det finns praxis för en del av saklighetskravet, nämligen hur man publicerar rättelser av felaktiga uppgifter. Rättelser ska vara tydliga och kompletta, anser granskningsnämnden. Det är ingen slump att det finns en praxis när det gäller rättelser, men inte andra delar av saklighetskravet. En rättelse innebär per definition att programföretaget medger att en uppgift varit felaktig, så granskningsnämnden behöver inte ta ställning till själva sakligheten. Det är enkelt att kontrollera om en rättelse införts inom rimlig tid och på rätt sätt, men betydligt svårare att avgöra om en sakuppgift stämmer. Granskningsnämnden vill helst inte själv avgöra om en uppgift är saklig eller osaklig.

När programföretagen medger att en uppgift är felaktig men anser att den inte är så viktig att den behöver rättas, kan det också leda till fällning om granskningsnämnden gör en annan bedömning av sakfelets betydelse.

Följaktligen är det sällan granskningsnämnden fäller när programföretaget inte medger att den aktuella sakuppgiften varit felaktig. Men det händer när saken är enkel att avgöra (även om felet inte är avgörande för publiceringen som helhet). Granskningsnämnden fäller när det är enkelt, men friar när det är svårt, skulle man kunna säga.

Exempel finns i två fällningar av TV4 i år. En gång hade programbolaget publicerat bilder från en annan demonstration än den som inslaget handlade om. En annan gång hade ett program grundlöst påstått att företag saknade ett tillstånd: ”I inslagen förekom även uppgifter om att det aktuella företaget skulle ha påbörjat sin verksamhet innan det getts tillstånd för detta. Den uppgiften har TV4 inte kunnat visa stöd för”, skrev granskningsnämnden. I båda fallen är sakläget enkelt att utreda.

Många av uppgifterna i ”Slaget om skogen” som anmälts till granskningsnämnden är däremot komplexa. ”Hur gammal är den svenska skogen?”, för att ta ett exempel. Det troliga är att granskningsnämnden inte kommer att vilja ta ansvar för att döma av om de är korrekta eller inte.

Det finns dock en intressant omständighet som i teorin skulle kunna leda till fällning: SVT rättade en uppgift efter kritik från Skogsstyrelsen, men rättningen är otydlig. Det handlar om den kritik som levererades av Skogsstyrelsen, nämnt ovan. SVT ger ingen information till tittarna om att diagrammet är rättat. Samtidigt argumenterade chefen för SVT Vetenskap Anna Schytt för att programmet inte hade haft fel i sakfrågan, utan att det var Skogsstyrelsen som hade rättat sina siffror.

Diagrammet efter ”rättelsen”. Om rättningen inte är tydlig kan granskningsnämnden fälla, enligt praxis.

Diagrammet innan det ”rättades”.

”Vi har gjort en granskning av Skogsstyrelsen och vi har inte räknat fel. Vi har dock ändrat en rubrik i ett diagram för att anpassa till skogsindustrins eget språkbruk. Vi har också tagit med en ytterligare ålderskategori som inte på något sätt förändrar slutsatserna”, sa hon till NMI.

Med en felaktigt utförd rättelse är risken för fällning hur som helst större än om SVT inte hade brytt sig om kritiken, vilket är bisarrt. Vad är lärdomen för programföretagen av den här ordningen? Kan det vara ”erkänn aldrig ett fel?”

***

Läs tidigare artiklar:

Kritiken mot ”Slaget om skogen” och SVT:s bemötande

Linus Brohult kallar kritiker för lobbyister

Anna Schytt förvarar aktivistisk medarbetare (2014).