Missriktad kritik mot NMI i tidningen Journalisten

Tidningen Journalisten ägnar tre sidor i senaste numret (4/2020) åt Näringslivets medieinstitut. Den tes som Journalistens reporter Johannes Nesser driver är att NMI är en del av en lobbykampanj mot public service, bland annat i syfte att minska det journalistiska oberoendet och öka granskningsnämndens makt.

Det är fel. Vår uppfattning är att det journalistiska oberoendet för Sveriges Radio och Sveriges Television borde öka, och att staten borde sluta lägga sig i enskilda inslag genom granskningsnämnden för radio och tv. Däremot behövs det betydligt vassare oberoende granskning av Public service-bolagens journalistik på uppdrag av stat eller civilsamhälle, genomförd av till exempel medieforskare.

NMI har visat hur granskningsnämndens arbete genomförs, några av dess brister samt några analyser av deras samlade beslut. Sedan kan det hända att våra rapporter använts även av dem som vill att staten ska lägga sig i mer. Kunskap är som bekant blind för användarens syfte.

Vi konstaterade redan 2016 att staten inte utvärderat hur granskningsnämnden genomför sitt arbete, på samma sätt som man gör med andra myndigheter. Men nu ska det ske.

Riksrevisionen meddelade i januari att den kommer att inleda en granskning av granskningsnämnden, för att utvärdera om arbetet bedrivs ”ändamålsenligt, effektivt och leder till rättelser hos programföretagen”. Kommer Johannes Nesser att uppfatta även det som ett angrepp på public service? Nesser valde att inte ta med den här informationen i sin artikel, trots att vi påpekade detta.

Sedan torgför Nesser olika idéer om brister i våra rapporter. Man kan ha olika uppfattningar om hur ett inslag ska bedömas utifrån dess saklighet eller dess gestaltning. Det ligger i sakens natur och är frågor som all typ av kvalitativ textanalys brottas med.

I det sammanhanget är det dock centralt att ingen kritik av de intervjuade medieforskarna i artikeln berör vår metod, utan handlar om vilka slutsatser som är rimliga att dra av resultatet. Det är en relevant och välkommen diskussion som ständigt förs i akademin såväl som i samhällsdebatten. Senast förra veckan (17/3) förekom en intensiv debatt om vilka slutsatser som är rimliga att dra av en ny studie om svensk EU-rapportering, finansierad av Institutet för mediestudier.

Nesser menar att undersökningarna av fällningar för partiskhet är för få för att kunna dra slutsatser. Vad Nesser inte berättar – trots att NMI uttryckligen bett att få informationen publicerad i artikeln – är att NMI undersökt samtliga relevanta fall de senaste sju åren. Det finns inte fler fall. Kritik mot att NMI valt ut för få faller platt till marken.

I det sammanhanget framstår det som ett omotiverat angrepp varför Nesser i inledningen till artikeln valt att kalla NMI:s rapporter för ”ovetenskapliga”. Inte på en enda punkt i reportaget har han kunnat presentera fakta som på allvar ifrågasätter hederligheten i vår metod. Det verkar snarare vara ett journalistiskt grepp som syftar till att misskreditera NMI.