NMI svarar SVT i Svenska Dagbladet


Etnisk kvotering och idén om att bra journalistik måste vara progressiv underblåser misstron mot SVT. Det skriver Carl-Vincent Reimers, mediegranskare på Näringslivets medieinstitut, i ett svar till Helena Olsson, programbeställare på SVT.

Repliken publicerades 20/2 i SvD:

“Trots att SVT-chefen Helena Olsson verkar ha en genuin ansats när hon ställer frågan varför SVT får utstå så mycket kritik, främst från konservativt håll, bekräftar hennes analys i SvD (21/1) flera av de stereotyper som är en del av problemet på public service-bolagen.

Artikeln refererar bland annat till en undersökning där SVT har använt sig av Jonathan Haidts teori från ”The righteous mind” (Pantheon Books, 2012). Haidt lyfter fram skillnader i så kallade moralfundament mellan progressiva – ”liberaler” får en missvisande betydelse på svenska − som värderar omsorg och rättvisa och konservativa som också värderar lojalitet, auktoritet, individuell frihet och helighet.

Problemet är att Olsson använder Haidt för att poängtera att SVT haft rätt när man i sitt programutbud främst stödjer sig på progressiva värderingar, eftersom dessa, i en referens till den amerikanske tänkaren John Rawls, står i förbund med alla människors lika värde.

En sådan analys bottnar i en förståelse av journalistiken som en i grunden progressiv politisk kraft. Det är knappast en rättvisande bild. Några av Europas mest högkvalitativa medier, som tyska Frankfurter Allgemeine, franska Le Figaro och brittiska The Spectator bottnar alla i en politiskt konservativ världsåskådning som i högre grad betonar ”individuell frihet, auktoritet och helighet”. Få med insikt i branschen skulle dock ifrågasätta dessa mediers journalistiska excellens bara för att de inte gör journalistik som SVT, The Guardian eller Dagens Nyheter.

Pudelns kärna i Olssons resonemang handlar om en (kanske medveten?) sammanblandning mellan å ena sidan journalister och å andra sidan det ideal som är Journalistiken med stort J.

Att svenska public service-journalister i dag generellt har starkare böjelse för progressiva än konservativa värderingar visar bland annat Kent Asps undersökning från 2012 och äldre medieforskning.

Låt oss gå till botten med denna skillnad. Vad som präglar journalisters identitet beror på nationell kultur. Internationell medieforskning skiljer exempelvis mellan en sydeuropeisk, en tysk/skandinavisk och en anglosaxisk tradition. Medan den sydeuropeiska journalisten präglas av en medveten, konfliktsökande partiskhet och åsiktsmässig pluralism och den anglosaxiska av en vurm för ohämmad yttrandefrihet, präglas den tyska/skandinaviska av ett sökande efter konsensus där journalistens oberoende står i centrum.

I Sverige har den traditionen format en journalistik som ofta har liten bredd åsiktsmässigt mellan medier, men samtidigt hög grad av självständighet hos de enskilda journalisterna. Journalisterna går alltså inget enskilt partis ärenden, men har samtidigt haft en stark identitet som oberoende aktörer som i hög grad lyssnar till den dominerande mittfåra som samhällsdebatten utgör. Kalla det åsiktskorridor den som vill.

Ett exempel på denna yrkesidentitet ser vi när Olsson karaktäristiskt beskriver att SVT ”kommer hålla kurs för en faktabaserad opartisk journalistik och, när det inte står i strid med journalistiska principer, försöka spegla hela publikens värderingspektra”. Det centrala här är vad som inte står i strid med journalistiska principer, eftersom detta kan tolkas på en mängd olika sätt.

Tills för några år sedan ansågs att beskriva kostnader i samband med invandringen till Sverige av en del som ett brott mot en sådan journalistisk princip. Samtidigt har skandalen med public services hantering av de apatiska flyktingbarnen visat hur den svenska konsensuskulturen ibland utgör ett direkt hot mot varje journalists främsta uppgift: att ta reda på sanningen och granska maktens budskap.

Därtill är det ett misstag att betrakta den nya kritiken mot public service enbart som en konsekvens av GAL–TAN-skalans inträde. Progressiva värderingar har varit dominerande långt innan asylpolitik eller Sverigedemokraterna var på någons läppar. Den som exempelvis vill lära sig mer om 60- och 70-talets vänstervridning i public service rekommenderas Åke Ortmarks frispråkiga memoarer ”Makten och lögnen” från 2013.

Så vad säger detta oss om möjligheterna att värna opartisk journalistik? Olssons svar – mer ”faktakontroll” – är bra såtillvida det handlar om redaktionella utvärderingar av den egna journalistiken. Om Olsson däremot menar faktadomstolar av typen faktiskt.se riskerar det att bli kontraproduktivt. Vad medborgarna efterfrågar är snarare mer åsiktspluralism och mindre monopol på att beskriva Sanningen med stort S.

”Inkludering” klingar också falskt med den liberala idétradition som public service vill göra anspråk på, eftersom detta för SVT lika väl kan betyda etnisk mångfald och inte åsiktspluralism. 2015 föreslog Helena Olsson själv etnisk kvotering i rekryteringen till SVT genom att ”titta på namn, om någon bryter på svenska eller om det på annat sätt framgår att man har utländsk bakgrund”. Sådana identitetspolitiska tilltag underblåser bara misstron mot public service.

Den verkliga lösningen på journalistikens problem handlar mer om att värna yrkesetiken än något annat. Journalisters uppgift är först och främst att med det fria ordet granska makten hårt och skoningslöst, oavsett om det är miljöpartistisk eller sverigedemokratisk ideologi som huserar i Rosenbad.

Då innebär sant oberoende också att kunna ifrågasätta det sökande efter konsensus som är så utmärkande för den svenska journalistkåren.

Ett första steg skulle vara att public service skrotar idén om att journalistik måste vara progressiv för att vara bra.”

Carl-Vincent Reimers
Mediegranskare, Näringslivets medieinstitut



Carl-Vincent Reimers

Projektledare

Inga kommentarer



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *