Peter Benson chefredaktör på tidningen Affärsvärlden kommenterar Kallakrapporteringen.
För några veckor sedan meddelade regeringen att det brittiska gruvföretaget Beowulf Mining beviljas koncessionstillstånd för en järnmalmsgruva i Kallak utanför Jokkmokk. Företaget har väntat i drygt tio år på ett tillstånd och de senaste åren har frågan legat på regeringens bord. Regeringens tillstånd var förenat med en rad villkor och man eftersträvade en balans mellan riksintressena rennäringen och mineralnäringen i samband med beslutet.
Mediebevakningen av Kallakfrågan blev intensivare ju närmare det slutgiltiga beskedet kom. NMI har i flera artiklar granskat hur de stora medierna tagit sig an frågan och slutsatsen är att de flesta artiklar och inslag gett mest utrymme åt det gruvkritiska perspektivet.
Man har intervjuat flera företrädare för rennäringen och miljörörelsen än från näringslivet eller invånare i Jokkmokk som är för en gruva. Flera gånger har Public Service kanalerna också benämnt den uttalade gruvmotståndaren Arne Müller som ”expert” i olika inslag.
Peter Benson är chefredaktör på tidningen Affärsvärlden. Han skrev nyligen en uppmärksammad krönika där han konstaterade att det inte öppnats några nya gruvor i Sverige sedan 2012. En orsak till det menar han är rennäringens privilegier ”som sätter käpparna i hjulet för många viktigare verksamheter så som kraftförsörjning och gruvor och transporter”.
Han håller med om att medierapporteringen i Kallakfrågan varit ensidig.
– Rapporteringen har haft en slagsida åt rennäringen och miljörörelsens argument och jag tycker inte att medierna granskar deras argument särskilt kritiskt. Jag tycker att medierna borde titta närmare på detta för det finns en uppenbar obalans här. Det finns ju väldigt många andra intressen i norra Sverige som inte får samma medieutrymme.
Var tror du att det beror på?
– Det är dels lättare att skildra den enskilda drabbade människan. Det blir ofta en bättre historia. Att göra ett reportage om fördelarna med att inte behöva importera järnmalm från Brasilien är svårare.
– Det kan också bero på att de samer som bedriver rennäring uppfattas som en svag och utsatt grupp. Då finns det en tendens till att media inte ställer kritiska följdfrågor. Men jag menar att gruppen samer, som kanske inte har stora materiella resurser, ändå har stor makt att driva rättsliga frågor på grund av sin status som urbefolkning. Därtill har de superstor opinionsmakt eftersom många aktivister är väldigt lyhörda för samiska intressen, fortsätter han.
Han tycker att media istället borde lyfta upp de här frågorna för att få till en bredare och öppnare diskussion om rennäringen och dess privilegier.
– Det verkar vara svårt att få människor att öppet tala om den kritik mot rennäringen som jag lyfter i min krönika. Man vågar inte ta i den övergripande och principiella frågan. Istället hakar man upp sig på olika specifika detaljfrågor som är rätt ointressanta för media att rapportera om. Det är trist för jag menar att det finns viktiga principiella frågor kring hur olika intressen ska balanseras som vi behöver diskutera.
Varför tror du att man inte vågar?
– Många känner nog att det är lite krypskytte över den här frågan där den första som reser sig får ta en kula. Men någon måste ju riva bort plåstret för att få igång en diskussion.
Bland svenska makthavare och svensk allmänhet råder en djup okunnighet ang rennäringen, som bedrivs på mer än 50 % av landets yta. Jag är same, uppväxt på ett småbruk ovan odlingsgränsen – en vanlig bakgrund hos fjällbefolkningen. Jag har arbetat som renslaktare, chaufför på renlastbilar, stängselarbeten och sk ”lappdräng” dvs grovarbetare vid renflyttningar, men när jag sökte medlemskap i ”min” sameby (en ekonomisk förening med rösträtt enligt ägt antal renar) blev det nej. Greta Tunberg m.fl tycks tro att vi samer (urbefolkning) är ett ädlare folkslag än övriga mänksligheten, men självklart är vi inte det. Idag kämpar samebysidan för att behålla sina särrättigheter för sig och de sina. Finns det i historien exempel på att priviligierade grupper frivilligt släppt sina särrättigheter? Tamrenen infördes till Skandinavien ca 500 e.Kr och samisk renskötsel kan påvisas från 1600- talet. Under 1800- talet var den ursprungliga fjällvildrenen (finns i Norge) utrotad i Sverige och fjällens lavmarker utbetade. Många renägare slogs ut och tvingades bli nybyggare (jordbrukare). Svenska staten bestämde att de då inte längre var lappar utan svenskar. Först 1993 erkändes de utkonkurrerade släkterna åter som samer och kunde registrera sig på sameröstlängden, vilket ca 9´200 pers gjort. Av dessa är 4´500 pers samebymedlemmar men flertalet lever av andra yrken bla finns många inom gruvnäringen, men endast 88 pers har större delen av sin inkomst av rennäring – alltså mindre än 1 % av samebefolkningen har en rimlig inkomst av rennäring, men alla samebymedlemmar har kvar alla samiska särrättigheter oavsett av vad och var man lever, medan alla samer utan medlemskap i sameby inte har några samiska särrättigheter. Köttavkastning från rennäringen ger ca 120 g kött/capita/år. Något måste vara orimligt fel i hur man bedömer svenska medborgares värde – borde vi inte alla ha samma rättigheter inom landet?
Det är inte privilegier, det är rättigheter. Den som säger något annat kan inte samernas historia, och det är jag tämligen säker på att P Benson inte gör. Han räknar bara cash. För det första är det egentligen inte ens statens mark om vi ska vara helt ärliga…
Ang Mattis inlägg: Men renskötselrätt föreligger året om på privat mark inom åretruntmarkerna och även på privat mark utanför åretruntmarkerna under den tid renskötsel är tillåten där.
Ett förtydligande: I renskötselrätten ingår rätten till renskötsel, jakt och fiske – även för avsalu. För att få utöva den samiska renskötselrätten måste man vara samebymedlem och samebyn bestämmer själva vilka samer man tar in. Samebymedlemmar har kvar alla sina renskötselrättigheter, även om man t.ex är anställd civilingenjör med chefsbefattning inom LKAB.
En stilla undran: Vad ligger bakom samebyarnas kamp för att få sälja ut jakt och fiske om inte en önskan att få in ”cash”?